Fru W:s betraktelser

Julstämning

2011-12-20T17:26:00.001+01:00

Anyone for marsipangodis? Egenhändigt formade och dekorerade. Kanske skulle ta och laga lite mat också?...

Operera eller inte operera...

2011-11-22T13:28:00.001+01:00

Har den senaste tiden läst om kroppsfixering, skönhetsideal och operationer. Har läst saker som fått mig att gå igång. Som fått mig att reflektera över mig själv och hur jag själv tänker, känner och reagerar. Läs gärna:

Englas inlägg om beslutet att operera brösten
Ebbas inlägg - en reaktion på Englas
Annas inlägg - en reaktion på de båda första
Ketchupmammans inlägg, som är helt fristående och inte alls en reaktion på någon av ovanstående
Artikel om Johanna Koljonens twitterinitiativ "Prata om det"

Det här är mina oerhört spontana reaktioner efter att ha läst inlägg och artiklar ovan. Spontana. Ganska råa. Inte särskilt eftertänkta. Tyck gärna.

Åhhh. det här är så j-a svårt. Var går gränsen för att ta hand om sig på ett sunt sätt och att vara kroppsfixerad på ett osunt sätt? Egentligen handlar det väl mindre om VAD man gör än VARFÖR man gör det. Har sällan sett någon som rackat ner på en bröstförminskningsoperation på grund av ryggont, eller på en gomspaltsoperation. Att röra på sig och äta rätt och väga lagom mycket för att undvika sjukdomar, smärta och uppnå fysiskt välbefinnande är också ganska okontroversiellt. Men att träna 7 dagar i veckan för att få mindre rumpa, sluta äta för att komma i en eller två storlekar mindre kläder känns mer åt det osunda hållet.

Men det går ju inte att dra en tydlig gräns här. Det är inte svart eller vitt. Och mina känslor inför vad som är vacker och hur jag vill se ut är så tvingande sammanknutet med vad samhället har för värderingar och skönhetsideal, vilka bilder jag matas med från reklampelare och i filmer och på TV, att jag inte ser hur vi kan skilja dem åt. Hur ska man kunna veta vad som kommer av yttre påverkan, och vad som kommer av inifrån? Och var går gränsen för att negativ yttre påverkan - vi VILL ju ingå i ett sammanhang, och med det kommer också behovet av att anpassa oss efter gruppen.

Jag har svårt att se att jag hade tänkt så mycket på det lilla häng jag har på magen om det inte funnits miljarders med platta, vältränade magar exponerade överallt. För den stör mig egentligen inte alls praktiskt. Den fungerar i alla väsentliga avseenden precis som den ska. Jag är inte på något sätt överviktig. Jag har fött fyra barn. Men den stör mig, det erkänner jag. Jag är inte bekväm i en tröja som lämnar magen bar på stan.

Och DET i sin tur stör mig extremt mycket. För intellektuellt känner jag så starkt att världen ska skita i hur jag ser ut. Jag ska vara ren och inte lukta illa, för det kan störa min omgivning och påverka dem negativt. Man kan vid vissa tillfällen kräva klädsel av särskild sort för att visa att man förstår de sociala spelreglerna (kom inte i galaklänning till en begravning tex). Men annars - hands off!

Är det mer OK att synpunkter på hur folk ser ut ur ett skönhetsidealsperspektiv än ur ett hälsoperspektiv? Ibland känns det så. Det är OK har ha åsikter om jeansmodeller till vissa rumpor, eller huruvida folk (företrädesvis kvinnor) borde "klä bort" sina extrakilon eller framhäva den lilla byst de ändå har. Men det är inte OK att ha synpunkter på folks övervikt ens om det är uppenbart att övervikten innebär en hälsofara för dem.

Och det här med att vilja känna sig knullbar (läs Annas inlägg ovan)... Jag vet inte. Å ena sidan förstår jag precis vad hon menar. Å andra sidan sprätter något till i mig när jag läser det och jag blir så arg! Är det DET som är målet med min kropp - att den ska vara sexuellt attraktiv? Och hur långt ska man vara beredd att gå för att bli det? Massor av frågor myllrar och vill inte riktigt sortera sig. Är den biologiska driften att fortplanta sig så stark att det faktiskt ÄR ett av de högsta målen med vår existens att vara sexuellt attraktiva? Och om vi tror att det är, och ska vara så - är det då rimligt att samhället - vi tillsammans - sätter upp så ouppnåeliga ideal för vad som är attraktivt att massor av både tjejer och killar går runt och mår jättedåligt för att de inte ser ut som retuscherade reklambilder? Är det rimligt oavsett om det är ett viktigt mål med vår existens? FINNS det verkligen ETT sätt att se ut på som är universellt vackert, och om inte - har man bara haft en jäkla otur som fötts på fel ställe?

Det är ingen enkel fråga på något sätt. Det är inte enkelt när massor av kvinnor mår dåligt (för det vet jag att de gör) för att deras bröst inte ser ut som de gjorde när de var 19, eller för att de hyser ängslan för att inte vara attraktiva nog för sina män. Det är inte enkelt när det finns killar som tror att de har för liten snopp, och vars högsta önskan är att genomgå en penisförlängning, eller att lägga in ett artificiellt sexpack på magen. WTF?! Vart är vi på väg?

Och hur i hela fridens namn ska jag skydda mina ungar från en människosyn som värderar en utifrån hur man ser ut och inte utifrån hur man är? Hur ska jag få mina tjejer och killar att känna, vilja och leva värderingen att det är vad man gör och hur man är mot varandra som är viktigt - inte hur man ser ut? Kanske ska jag inte det. Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att vara snygg än snäll? Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att ha en platt mage, stor snopp eller fast rumpa än att må väl?

I så fall vill jag ändra på det.

Vi hittade djävulshorn på diadem

2011-10-31T19:49:00.001+01:00

... Och barnet är proppfullt med godis. Slutet gott. Allting gott. Förutom för syskonen som inte alls var lika intresserade av att klä ut sig och gå och knacka dörr. Inte ens lockade av utsikten att få godis. Tills de SÅG godiset. Men då var det så dags. Tur att storasyster är en så givmild syster.

En plan B?

2011-10-26T08:43:00.004+02:00

Eftermiddagens plan ser ut så här:

Mamman hämtar barnen. Alla åker till lillastan. Storasyster bryter ihop för att hon inte hittar djävulshornsdiadem. Storebror velar iaffären tills mamman bryter ihop. Lillasyster blir trött i benen och orkar inte gå.Lillebror vimsar runt och bryter ihop rent allmänt. Storebror bryter ihop för att haninte får köpa X. Mamman mutar barnen med fika för att få ut dem urleksaksaffären. Vi köper fika. Alla har näsan över vattenytan. Mamman kommer påatt hon glömt att hämta de 22 flaskorna vin på systemet. Mamman bryter ihop.Mamman kommer igen, och informerar barnen om systemetrundan innan de får gåtill bilen. Alla barnen bryter ihop samtidigt. Kaos utbryter. Mamman hämtarvinet ändå. Folk på systemet får tinnitus. Mamman svettas och bär. Barnen kinkar och skriker. Till slut kommer vi hem. Alla fikar de tillplattade bullarna som hamnat under vinflaskorna i bilen. Mamman får riktigt kaffe. (Dricker inte vin. Det är ju bara eftermiddag). Mamman rättså nöjd ändå.

Slutet är gott. Men hur tänkte jag?

Yoga eller yoga?

2011-10-17T19:54:00.001+02:00

Fast det här är väl så bra som yoga. Bättre faktiskt. Systrar (om än ej till blodet så väl i anden), kärlek, tystnad och underbar natur. Havet är yoga. Havet är lugn. Havet är liv.

Nu har jag varit lugn färdigt...

2011-10-17T19:29:00.001+02:00

... och nojjar ihop lite över årets paketkalender. Som jag vill ha. Fast barnen ska bli glada och lyckliga över de små, genomtänkta presenterna, unna varandra presenterna eftersom alla inte kan få varje dag och förstå iden med att bygga lite stämning kring mer än bara julafton. OCH förstå att julen handlar om annat än bara saker.

Inte sura över att syrran fick en finare, inte sucka över att det "bara var en dån", inte uppgivet himla med ögonen när de får en upplevelse istället för en sak.

Får väl se vem som är envisast!

När?

2011-10-11T21:18:00.001+02:00

Funderingen om hemmayoga en kväll i veckan har stannat vid just funderingar. Har inte ens hunnit kolla efter instruktionsvideo... Kanske nån gång nästa år?

Små, små saker

2011-10-09T14:26:00.001+02:00

Så många små. Saker, ord, dofter, känslor. Jag var inte medveten om dem. Visste inte att jag uppskattade dem så förrän det står så klart och tydligt att jag inte har dem längre.

En mammas uppskattning, så nära villkorslös man kommer. Den äkta glädjen över att någon annan (dvs jag) lyckats med den relativt vardagliga bedriften att slänga skräp på tippen. Den rena, fräscha känslan hemma hos mamma - ett ställe jag inte förstod att jag räknat som en tillflyktsort. Jag trodde inte det. Men jag känner nu att det är så.

Och jag kunde inte berätta eller visa att jag uppskattade dessa små saker, för jag visste det inte själv...

Jag saknar dig, mamma.

Om andras rätt att bestämma

2011-10-04T22:04:00.001+02:00

Föräldramöte. Mkt positiv info om barnen. Gissa vems självporträtt. Kaffe och bullar. Och så den lätt obekväma diskussionen på slutet om att ta med sig saker/leksaker till skolan/fritids. Om hur vissa föräldrar tycker att det blir lättare för dem om skolan sätter gränserna. Om hur det sociala trycket på barnen skapar konflikter hemma kring vad man måste ha och inte ha. Konflikter som jag tror att man som förälder måste hantera själv ändå. Gränser som jag tycker ingår i föräldrajobbet att sätta och upprätthålla.

Men hade jag känt så om mitt barn aldrig hade någon att leka med och upplevde att det berodde på att hon inte hade ett bokmärkesalbum? Om hon kämpade som ett djur för att få albumet för att hon trodde att hon skulle få vara med då?

Jag vet inte. Jag är inte där. Men där jag står just nu tycker jag inte, tror jag inte, att jag hjälper mitt barn genom svårigheter i sociala sammanhang om jag låter dem känna att det är deras saker/kläder/färg som spelar roll.

Svårt det här med att vara förälder.

Check!

2011-10-03T22:24:00.001+02:00

Londonresa med de två stora bokad. Julshopping på schemat i december. Here we come!!

Andas.... Andas...

2011-10-03T22:20:00.001+02:00

Hyperventilerar lite. Tänker att jag måste hitta lite tid att andas, att fokusera, att landa. Tänker att min barnfria kväll i veckan kanske skulle kunna ägnas åt lite hobbyyoga. Fast det får bli hemma. Hinner inte ta mig iväg till nåt ställe. Återstår att hitta tid att införskaffa instruktionsfilm och andra nödvändiga pryttlar... Kanske kan önska det i julklapp.

Motsägelsefullt

2011-06-21T22:07:00.004+02:00

Alltså, det här med olika viljor, att förstå saker med huvudet och med magen (eller känslan). Vad är det för nytta med det egentligen?

Till exempel:

Jag tycker verkligen, helt ärligt, att ett påfund som alla hjärtans dag är synnerligen larvigt. Synnerligen kommersialiserat. Jag kan verkligen inte se vad jag ska med ännu en liten mjuk björn med ett fastsytt rött hjärta mellan tassarna. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att uppmärksamma den man tycker om. Säger huvudet. Magen däremot, blir allt aningens besviken om den inte får ännu en liten nalle att lägga till samlingen. Varför är det så?

Till exempel igen:

Du har en skitdag. Du kanske till och med har en skitvecka. Lite beroende på orsaken till att det är slitigt känns det olika OK att utåt gå med på att det faktiskt inte är helt toppen. Låt oss säga att din cykel blivit stulen på morgonen, och du får frågan hur det är. Då känns det helt OK att rya lite och visa att man inte är helt nöjd med tillvaron. Låt oss istället säga att du har det knackigt med relationen hemma. Helt plötsligt är det inte alls OK att outa orsaken till att man inte har det bra. Käckt kläcker man ur sig ett "Jodå, det är bara bra, lite mycket just nu bara". Vad i hela fridens namn är det man skyddar? När personen som frågar glatt nickar, säger att de vet precis hur det är och traskar vidare i korridoren (vi är på jobbet nu, för den som undrar), harklar sig magen lite försynt där bakom det något snedriktade förnuftet och undrar förnärmat varför ingen verkar bry sig om att det faktiskt är lite tufft just nu? Jamen, vafan - du SA ju att det var OK! Varför gjorde du det om det inte VAR det? Ähum... Vet inte riktigt...

Nä, men om du inte ens själv kan säga att det är tufft och att du inte mår bra kan du väl knappast vänta dig att andra gör det heller? Eller?

mvh

institutionaliserat_schizofren_MIFFO

Nödvändigheter

2011-06-13T23:37:00.002+02:00

Ibland behöver man tömma hjärnan en stund. Synd att det så ofta är på bekostnad av sömn. Den behöver man också.

Att vara människa

2011-06-01T22:55:00.004+02:00

Vi definieras genom våra relationer. Vi ÄR våra relationer. Allt annat är egentligen oviktigt - hur man bor, vilken bil man kör, vilka kläder man har, vad man jobbar med. Det är i relationerna till andra vi lever och blir till dem vi är.

Varför är då relationer så oerhört, fantastiskt, vansinnigt svårt? Varför är vi så ofta rädda för relationerna till andra, så osäkra i dem att de skadar oss istället för att vara bra för oss?

Och vad är det som gör oss så rädda för att behöva andra, att behöva hjälp? Behovet, viljan, driften att vara "stark", att klara sig själv. Den är ju så "emot" allt vi är, allt vi behöver. Vi behöver varandra. Vi behöver ett sammanhang, ett socialt sammanhang och en gemenskap. För att överleva, för att må bra.

Önskan, viljan att hjälpa, att finnas till hands när nära och kära behöver det. Önskan att se det outtalade. Skammen när man inte sett. Skulden över att man varit för självupptagen för att se. Den rimmar så illa med driften att klara sig själv. Jag ska klara mig själv - men lika självklart är det att jag skuldbelägger mig själv när jag inte låtit andra klara sig själva. Det är så snett! Tänk om det vore lika självklart att ta emot hjälp som det är att vilja finnas till hands. Tänk om det vore så okomplicerat. Tänk om det kan vara så enkelt.... Om jag inte är beredd att låta någon annan hjälpa mig för att jag inte vill "tynga dem med mina problem" - hur kan jag förvänta mig att de ska kunna"tynga mig med sina problem"?

Jag vet ju inte själv vad jag behöver när livet är för svårt, för tungt, för hårt. Jag vet ju inte själv hur jag ska trösta mig. Hur ska någon annan kunna veta det då? Kanske är det inte egentligen tröst man vill åt. Kanske är det egentligen bara att veta att någon finns där, att någon lyssnar, att någon finns kvar nära mig även när jag drar ner stämningen, när jag behöver bäras en liten bit. För alla behöver bäras ibland. Inte lika mycket, men alla behöver känna att det går någon bredvid dem som vill försöka. Det räcker väldigt, väldigt långt.

Gillar inte berg- och dalbanor

2011-05-30T08:38:00.003+02:00

Har insett att jag är särdeles dålig på att hantera stora pendlingar mellan hopp och förtvivlan. Bättre på ständig avgrundsstämning och konstant elände. Undrar vad det säger om mig?

FAN! ...och grattis lillebror!

2011-05-27T09:15:00.005+02:00

Varför kunde det inte fått vara bra? Beskedet om att tumörerna inte alls växt så mycket som de trodde gjorde mig lätt om fötterna och varm i själen. Kanske, kanske kunde sommaren få bli någorlunda bra i alla fall, trots cellgiftsbehandlingar och tappat hår.

Våren har i och för sig varit väldigt bra. Bättre än vi vågade hoppas på när beskedet kom förra sommaren. Kanske var det övermaga att hoppas på mer? Just idag var jag inte alls beredd på ett så dåligt besked. Inte alls beredd. Så oförberedd att jag inte ens anade oråd när de ringde på morgonen. Tänkte inte ens tanken att det kunde vara något fel. Fick inte den där kalla, sugande känslan i magen alls. Naivt? Förmodligen.

Lilla mamma, ta nu fajten med den här infektionen!

Och idag är det lillebrors födelsedag. För två år sen gick jag och min mamma och lämnade storasyskonen på dagis, och planerade dagen vid frukostkaffet. Lite handling, lite kolla barnvagn (för visst får man köpa ny till fjärde?). Jag ville göra mycket, mamma höll tillbaka - vansinnigt orolig för att förlossningen skulle sätta igång och vi inte skulle hinna till BB (alternativt att hon skulle bli tvungen att köra bil i Göteborg...). Lillebror var beräknad till den 28:e. Jag var helt inställd på att det skulle dra över. Mamma fick rätt. Vid tvåtiden fick jag skynda på pappan att komma hem, hämta barnen och ta oss till förlossningen. Ungefär kl 18 kunde vi stolt presentera lillebror.

En början och ett slut. Inget konstigt alls. Men fan vad tungt det är ibland.

Om blommiga byxor och spindelmannenkjolar

2010-11-11T14:37:00.002+01:00

Det är så j-a (förlåt!) skönt att inte vara ensam! Att inse att man faktiskt inte är ensam om att fundera i dessa banor och inse att det finns fler som försöker. Ibland känns det inte så. Ibland känns det nästan hopplöst när killen på dagis blir övertalad av sin mamma att inte vara lucia i luciatåget, fast han egentligen vill det.

Att känna att man inte har tänkt käpprätt åt skogen när man försöker balansera upp den oerhört traditionella världens värderingar. Faktiskt - störa dem lite, där man kan. Jag vill inte mosa mina barn genom att använda dem som något slags murbräcka i genusdebatten och kasta ut dem helt värnlösa i världen. Men jag tänker inte trycka på dem andras värderingar heller. Jag MÅSTE balansera upp en del hemma när jag ser hur det ser ut i världen, på dagis, i skolan - ja överallt. När jag ser hur det ser ut klädaffärerna med knivskarp uppdelning mellan kill- och tjejkläder blir det nödvändigt för mig att inte sortera bort de till sonen ärvda jeansen bara för att de har en broderad blomma på benet. Och om vi kan säga till tjejerna att det inte spelar någon roll vad har för färg på overallen, vill jag kunna säga så till killarna med - även om det innebär att overallen blir rosa. Men nånstans där går gränsen även för mig - "mosgränsen".

Om mina barn inte kan känna att de är bra som de är (oavsett om de gillar att ha på sig klänning eller mantlar eller kanindräkter) - hur ska de kunna låta andra vara bra som de är? Om de inte kan känna att jag accepterar dem och älskar dem som de är - hur ska de kunna älska och acceptera sig själva?

Jag längtar efter en värld där den som tycker om prinsessklänningar ska få ha på sig det - oavsett om man har snopp eller snippa. Jag längtar efter en värld där det är lika accepterat att någon med snopp gillar rosa som det är att någon med snippa gör det. Och jag längtar efter en värld där det inte nedvärderas att gilla rosa.

I vilket fall - LÄS blogginlägget som Anna (Ett mercyfuck i Svensonville) har skrivit!!!

Joråsåatt...

2010-11-04T11:01:00.002+01:00

Det är mycket Star Wars hemma nu. Storebror älskar Star Wars Lego, och spelar så mycket Wii han får. Leker med riktigt Lego gör han också - med Star Wars gubbar. Och så fick han en kortlek av en kompis i veckan - med figurerna från Star Wars på.

Lillebror vill ju inte vara sämre. Han gjorde under gårdagen en riktigt bra imitation av Darth Vaders väsande och rosslande andning. Och halva natten med förresten. Han är helt enkelt, riktigt, riktigt snorrosselförkyld. Tur att det finns Bricanyl. Och kaffe.

Så vi VAB/VAM:ar idag - jag och barnen. Jag vårdar sjuka barn. De vårdar sjuk mamma. Och alldeles nyss satte vi pappan i familjen i en bil till flygplatsen. Han har sedan länge planerat en grabbresa till Budapest denna helg. Undrar om förkylningen visste det när den planerade sitt besök hos familjen W?

Helgens målsättning: Pappan ska komma hem till ett hus med i alla fyra ytterväggar, innehållandes en fru (levande) och fyra barn (levande och någorlunda mätta). Det får räcka så.

Barnlogik

2010-11-04T10:55:00.002+01:00

Syskonen W leker tillsammans i vardagsrummet. Med barns logik och tendens att beskriva allt de gör i dåtid.

Storebror: "Vi var från andra länder och pratade andra språk. Jag var från Australien. Det är JÄTTELÅNGT bort från Sverige!"

Storasyster: "Jag var OCKSÅ från Australien."

Storebror (patroniserande och förklarande, men inte argt): "JAG var från Australien. Du får vara från Thailand. Det är också jättelångt bort från Sverige."

Storasyster (accepterande): "Jag var från Thailand. 'Scheed groj tjia tjia'" (pratar låtsasutrikiska)

Storebror: "Och så förstod vi varandras språk fast det inte var samma. Vad sa du?"

Ungefär så. Mitt i snoret, hostan och den allmänna risigheter blev det plötsligt så fint och enkelt. Det gör så med livet, barnen. Ställer till det nåt alldeles väldigt ibland - och är ändå så alldeles självklart det finaste och viktigaste och underbaraste man har. På ett lågmält sätt.

"Vem ska du gå och bli ihop med?"

2010-09-28T21:57:00.004+02:00

...frågar maken när jag går hemma och gastar med i Melissa Horns "Lät du henne komma närmre".
(Frågan är särskilt föranledd av textraden: "Hur ska man älska nån, som har älskat nån förut?")

En ganska rolig fråga om betänker att vi varit tillsammans i mer än halva mitt liv (snart 20 år), och gifta i snart 10. En ganska rolig fråga om man betänker hur lätt en ensamstående 4-barnsmorsa skulle ha det på singelmarknaden...

"Jo, förstår du, jag har en lista här på potentiella kandidater. Jag ska bara springa ifatt dem först..."

Alltså. Man behöver inte mena allt man sjunger.

När det känns så självklart

2010-09-28T21:37:00.003+02:00

Jag är ingen ängel. Absolut inte världens bästa mamma. Ingen perfekt hustru. Men lite självgod kan jag vara ibland, och det tänkte jag vara nu.

När det känns så självklart enkelt att stanna hemma från jobbet för att barnen är sjuka. När den prioriteringen inte är svår. Gud vad det är skönt! Att slippa slitas mellan lojaliteter och slippa känna att man måste be om ursäkt för att man inte kan var på tre ställen på samma gång.

Ska jag vara ärlig (och det ska man ju vara) så beror det väl inte bara på mig. Jag har ett jobb som accepterar att barn blir sjuka ibland. En chef som grälar på en om man jobbar för mycket. Men det är ett jobb med någorlunda krav på mig, en tjänst och ett uppdrag som kräver synliga och konkreta resultat - ofta framtagna i motvind. Ett jobb som lätt slukar alldeles för mycket tid och engagemang från resten av livet - för det är ju samtidigt väldigt roligt. Innan barnen var det svårare att dra gränsen. Efter barnen, fram till nu, har det varit lättare, men inte enkelt. Det har alltid varit självklart att barnen går före jobbet, men lojaliteterna har ändå varit delade och dubbla. Det har funnits tillfällen då jag varit väldigt frustrerad över att behöva vara hemma med febriga barn - även om det var självklart att vara hemma.

Men det har hänt något inuti mig, något har förändrats. Jag vet inte vad, och jag vet inte när. Den präktiga prestationsprinsessan i mig som alltid vill göra bra (bäst), alltid vill vara den som fixar och löser de omöjliga problemen, som alltid vill ställa upp - verkar gilla barn - mina barn - mer än kollegor. Frustrationen är, om inte helt borta, så i alla fall mycket, mycket liten.

Inget ont som inte har något gott med sig!

Mamma, titta jag kan!!

2010-09-06T08:03:00.003+02:00

Det underbara med en omedelbara och hämningslösa glädje när ett litet barn lärt sig något nytt. Något hen fått erövra alldeles själv. Lycka.

Under huden, in i hjärtat

2010-09-06T08:00:00.002+02:00

Mia Skäringer bloggar igen. Äntligen. Läs, gråt, skratta - men framför allt KÄNN. Känn livet precis som det är. Jag är villkorslöst förälskad.

Trädgårdsdax

2010-07-05T08:15:00.002+02:00

Ja, det är en evighetsmaskin. Trädgården alltså. Med tanke på hur mycket biomassa en ordinär villaträdgård producerar på ett år funderar jag starkt på att satsa på biomassa och bli stenrik. Måste vara bättre än att betala för att få slänga det på tippen...

Undrar också varför det man vill ha bort i sin trädgård verkar vara livskraftigare än förkylningsvirus, och det man vill ska växa (som typ gräs i gräsmattan) behöver mer vård än nobelporslinet (som inte ens fick diskas i vatten) för att överleva.

Men så har jag också en gräsmatta full av mossa, maskrosor och groblad, en humlerot under altanen som sticker upp sina skott mellan plankorna istället för snyggt klättrande längs väggen (där når jag att ta bort dem), en blomsterrabatt full med smultron och vallmo (i och för sig rätt trevligt med smultron) och barnens klätterträd är ett gullregn.

Men det funkar för oss. Faktiskt. Jag är glad som en speleman när jag äääntligen lyckas klippa gräset, och börjar tycka det är höjden av ordning när i alla fall några av gräskanterna under staketet är ansade.

Tre dagar kvar. Sen semester. Sjuka människor som jag längtar dit, inte så mycket för vilan som för att vi då får tid att RÖJA i trädgården. Men rosé eller sangria (mmm, sangria) på altanen efteråt är inte dumt det heller.

Dags igen?

2010-06-30T13:47:00.003+02:00

Funderar lite på livsprioriteringarna här, sittandes på jobbet i en avfolkad korridor, havandes erbarmerligt svårt att motivera någon som helst form av arbetsinsats. Är man normalt funtad om det bästa botemedlet mot att somna vid skrivbordet är att återuppta en halv(hel-?)död blogg?

Förmodligen inte. Men jag är glad ändå. För jag har inte somnat. Tralalala!

Om att sova...

2009-12-11T18:50:00.003+01:00

Jag och barnen lyssnar på radiokalendern. I årets kalender figurerar en jätte som enligt bergakungen har sovit i skogen i 900 år. När storebror fick höra detta utbrast han:

"900 år!! Inte ens pappa kan sova så länge!"

Taket klart!

2009-11-08T22:05:00.002+01:00

Yihaaaa! Taket är klart. Det är faktiskt FÄRDIGT. Imorgon kommer de och monterar ner byggställningarna. Då har vi ett 44 år gammalt hus med nytt tak, ny dränering och ny bergvärme. Relativt nytt på insidan också (det mesta i alla fall). Nya skor och ny hatt. Fattas bara att huset blir åderförkalkat på sin ålders höst. Stambyte är ju kul har jag hört.

Saknar och minns

2009-11-01T16:02:00.002+01:00

Bildspelet på fru W:s lillebror rullar på datorn. Sångerna från begravningen går på repeat. Barnen W sjunger med för full hals och mitt i alltihop frågar storebror om det här är sången från onkels begravning. Jag försöker svara, mitt i mina tårar och min gråt. Ja, det är sången från begravningen.

Storasyster skrattar åt en bild, där onkel W just har åkt rafting och ser ut att ha haft tokigt roligt. Lillasyster tycker onkel W ser tokig ut när han har en lampskärm på huvudet och skrattar hon också. Och jag tänker att han gjorde väldigt mycket roliga saker. Han passade liksom på. Och ändå kändes han aldrig stressad eller forcerad eller uppskruvad. Han var väldigt lugn och laidback, och mycket bra på att "softa". Jag tänker nu att han nog var ganska bra på mindfulness - att vara här och nu. Flög han drake så gjorde han det til 100%. Lekte han med barnen så gjorde han det till 100%. Körde han gokart så var det det som gällde.

Vid fyratiden packar vi bilen full med barn och åker ut till havet. Där ute på klipporna tänder vi ett ljus för min lillebror, och barnen säger att de ska fråga honom hur han har det i havet... Jag ler lite mellan tårarna. Tänker att jag vill lära mig att finnas här och nu.

En kommentar som svar på att jag saknar: "Hoppas att det i alla fall är glada minnen som överväger". Och det är det ju. Såklart. Som den gången han och hans fru åkte rollerblades uppför alla backarna hem till oss. Eller när de inte visste vart flyttlasset skulle gå när de flyttade från Kalmar - för de var samtidigt i Gbg och försökte ordna lägenhet. Min lilla lilla lillebror i det stora stora hockeyskydden.

Är det inte därför man saknar? Det är i alla fall därför jag saknar.

Fan vad jag saknar dig, lillebror.

Till mina döttrar

2009-10-26T13:26:00.002+01:00

Martin Ezpeleta skriver underbart om kvinnans rätt till sin egen kropp, sensualitet och sexualitet. Så här vill jag att mina döttrar ska känna när det blir dags.

Tack Martin.

Fönsterputsaren

2009-10-15T19:19:00.002+02:00

Noterade en solig morgon att fönstren var i stort behov av rengöring. Har typ inte gjort nåt sen de bytte fönster förra hösten... Nämnde detta högt i barnens närvaro. De tittade frågade på mig och skrattade sedan som om jag skojat.

"Men mamma, det är ju mormor som putsar fönstren här!"

Det kändes inte helt bra. Att det är självklart för barnen att det är mormor som putsar våra fönster... Berättade denna lilla anekdot för mormor i telefon senare på dagen, och flikade väl in något om det där med att jag inte putsat fönstren sen vi bytte förra hösten.

"Nä", säger mormor då, "men jag putsade dem i våras för dig."

Där ser man. Det ÄR bara mormor som putsar fönstren här hemma. Och jag märker det inte ens. Otacksamt.

Man vet aldrig vad som komma skall

2009-10-15T13:02:00.004+02:00

Kompis, bosatt i Californien, dyker upp på trappan på söndag strax efter lunch. Han är på jobbresa i norra Tyskland egentligen, och passade på att flyga till Göteborg över helgen. Familjen W med besök är på väg ner till ortens museum för att beskåda Barbieutställningen och fika. Spontanbesöket hänger på, och säger:

"Jaaa, hade någon sagt till mig igår att jag skulle gå på Barbieutställning idag hade jag nog bara skrattat åt dem. "

Jag ska tänka på det när saker och ting inte blir som jag har tänkt. Tänka att det faktiskt kan bi bra ändå. Det är för närvarande inte min bästa gren.

Statuscheck

2009-10-15T12:57:00.002+02:00

Hänt sen sist:

Ett försenat takbyte - check!
En förkyld bebis - check!
En förkyld mamma - check!
Universeumbesök - check!
Barbieutställning - check!
Spontanbesök från USA - check!
Inställd lattemammalunch på stan - check!
Ett styck tvättberg - check!
En inställd sångcoachning - check!

Men nu är jag back in business! Kraxig som en kråka, men full av energi och ORK! (Jag avskyr när jag inte orkar. Jag som orkar ALLT.)

Immunförsvarsbyggande

2009-10-04T20:25:00.002+02:00

Ja, så var det dags igen. Lillebror ska bygga upp sitt immunförsvar och jobbar stenhårt på det just nu med snorig näsa, hosta och allmänt "veter illa". Ser ut som om natten blir en med mindre sömn, mer "gå-runt-med-grinig-bebis". Men det är ju så det är. Förhoppningsvis slutar näsan rinna om något dygn. Ungefär när halsen böjar ömma, eller öronen svullnar igen, eller ögonen börjar klegga. Men det tar vi då. Nu har näsdropparna verkat, bebis har ätit och somnat. Hoppas det håller i sig. Halleluja för näsdroppar!

En, två, tre, fyra, fem, sex, SJU!

2009-10-02T20:06:00.002+02:00

Ja, eftersom jag är en sån fena på att ta hand om barn (se inlägget nedan...) så tänkte jag testa hur det är med sju stycken en eftermiddag och kväll. Än så länge går det rätt bra. De två yngsta sover, pappa W lägger nästa tre och fru W ska strax natta de två största. Om man bara tar dem i grupper går det rätt bra. Det är när man måste se dem som individer det börjar bli lite många.... Och det måste man ju ibland. Hur GÖR folk som har sådär 10 barn? Hur?

Veckans löfte

2009-09-29T21:48:00.002+02:00

Efter några veckor med ständiga konflikter med storebror, och ett tonläge i familjen som blivit allt mer högljutt och irriterat, bestämde undertecknad sig i fredags (all time low på mamma-mätaren) för att försöka sig på en vecka utan skrikutbrott på sina barn. Hittills har jag klarat två dagar hyfsat, och det känns faktiskt riktigt bra.

En av orsakerna till alla utbrott är att storebror har ett enormt (och då menar jag ENORMT) behov av att bestämma över sig själv. I smått som stort. Och som den snart sexåring han utagerar han det på ett inte så jättecharmigt sätt.

Bara en liten stund på morgonen låter så här:

Mamma W: "Storebror, vill du ha frukost?"
Storebror: "NEEEEJ! INTE NU! JAG MÅSTE LEKA FÄRDIGT MED BILARNA FÖRST!!!" (gärna ackompanjerat med några tårar för säkerhets skull)
Mamma W (fortfarande behärskat och lugnt): "Lek en liten stund till då, men kom och ät din frukost sen är du snäll."
Storebror: "Jag SKA det har jag ju SAGT!"

En kvart senare, när frukostmackan är uppäten:
Mamma W: "Storebror, är du snäll och går upp och hämtar kläder till dig?"
Storebror: "NEEEEJ! Jag SKA se färdigt "Valfritt barnprogram på Bolibompa" först! Pruttmamma!"
Mamma W (behärskat, men något irriterat): "Om du väntar tills programmet är slut, får du skynda dig lite sen så vi inte kommer för sent till dagis. Och det är INTE ok att säga så till mig - jag bad dig bara hämta dina egna kläder."
Storebror: "Prrrrrt!" (gör pruttljud med munnen och ser obeskrivligt sur ut)
Mamma W (fortfarande behärskat, men med emfas): "Hörde du vad jag sa - det är INTE ok."
Storebror stegar iväg med händerna för öronen. Mamma W räknar till 10 och ägnar sig åt hungrig bebis en stund.

Det är strax över noll grader varmt ute. Storebror (och syrrorna) håller på att klä på sig kläderna han (de) hämtat. Storebror håller på att ta på sig SHORTSEN han hämtat.

Mamma W (väl medveten om vad som komma skall, anlägger en så mjuk och len ton som möjligt): "Storebror, det är ganska kallt ute idag, så shorts är nog lite kallt. Kan du inte ta på dig ett par långa byxor?"
Storebror: "NEEEEJ! Jag SKA ha shorst idag. Alla byxor jag har är för BREDA!" *mkt arg och med lite tårar som ackompanjemang*
Mamma W: "Jag tror att du kommer att frysa i shorts, och ni har utflykt på dagis idag..
Storebror (avbryter med ett avgrundsvrål): "Jag VILL INTE ha utflykt - jag VILL INTE bära min ryggsäck hela vägen till dagis ..." (lägger sig ner på golvet i en lite hög)
Mamma W (behärskat irriterat): "Ta på dig långa byxor när vi går till dagis, så kan du ta med shortsen och ha dem där inne om du vill. Och alla bär sin egen ryggsäck till dagis - jag kan inte bära tre matsäckar, extrakläder OCH ta hand om lillebror." (Till saken hör att det är som allra längst 450 meters promenad till dagis).
Storebror: "Jag SKA ha shorts, och jag tänker INTE ta på mig några byxor, och DU får bära min väska. Ha!"
Mamma W (något mindre behärskat): "Ta med shortsen, ta på dig byxorna och du måste bära din väska själv, för det får de andra två göra."

Någonstans här brukar storasyster informera om att hon gärna tar på sig byxor, att hon kan bära både sin och storebrors väskor, och att hon inte bråkar lika mycket som storebror och lillasyster (emellan och under storebrors utbrott brukar nämligen lillasyster ha brutit ihop för att hon inte själv fick knäppa alla knapparna i sin kofta, för att hennes mor hade den otroligt dåliga smaken att hämta en blöja till henne när hon skulle SJÄLV, för att hennes tofsar sitter för löst, för att Ariel-Barbien inte kan ha Törnrosas klänning, för att hon inte fick borsta tänderna själv och för att storebror skrämt och jagat henne). Dessutom har lillebror oftast fått spel några gånger för att han inte fått mat, eller ny blöja eller nappen i tid. Och det låter en hel del då.

Då brukar det vara dags för mamma W att tappa det mesta av sin behärskning och ganska ovuxet vråla något i stil med:
"Jag skiter i om du fryser, ta på dig vad du vill. Den som vill ha med sig matsäck till dagis får bära den själv - annars får man vara utan. JAG knäpper jackorna, och nu GÅR VI!!!"

Det är den här sista biten som jag tänker försöka låta bli med. I en hel vecka. För efter vår superkonflikt i fredags, när jag var som en liten blöt fläck hela kvällen, och större delen av lördagen också, försökte pappa W prata med storebror. Storebror hade svårt att se sin del i konflikten (vilket kanske inte är så konstigt när man är fem år), men han sa också så här: "Jag vill inte vara snäll mot mamma för hon bara skäller hela tiden."

Och jag tror faktiskt inte att han förstår hur ofta jag biter ihop för att INTE skälla. De gångerna märker han ju inte. Från hans synvinkel är det mest skäll hela tiden.

Så - nu är målsättningen dels att faktiskt skälla lite mindre, men också att uppmärksamma barnen på de gånger jag säger till UTAN att skälla. Och berömma dem järnet när de säger till på bra sätt istället för att gnälla och gorma det första de gör. För jag tror ju att de gör så, för att de tycker att vi gör så - gormar och gapar direkt. För de har nog faktiskt inte hört de 24 gångerna vi sagt till dem innan. I alla fall inte hela vägen in.

Än så länge har det i alla fall funkat rätt så bra. Och med tanke på dagens schema är jag rätt stolt faktiskt.

kl 7-8.30 - Morgon och frukost. Storebror gick ut och spelade fotboll. Blev mkt blöt. Fick byta byxor och ta på sig andra skor. Hittade inga bättre än fjolårets vinterkängor. Systrarna ville också ha vinterkängor. Alla hade vinterkängor.
8.40-9.10 Morgonpromenad (ca 2 km) i MYCKET rask takt för att sluta upp med dagis på teaterföreställning vid Folkets Hus. Lillasyster åkte på mina axlar.
9.30-10.10 Teater för storbarn. Liten promenad för mamma och lillebror, samt matpaus (och samtal till BVC som glömdes bort igår. Fick ny tid - mellan simskolan och sångcoachningen).
10.30-10.59 Promenad till bussen. Vänta på bussen. Frysa.
10.59-11.06 Busstur hem.
11.06-11.15 Promenad från bussen och hem
11.30-12.15 Lunch
12.15-13.15 Fri lek. Storebror gick ut och spelade fotboll.
13.15-13.30 Påklädning inför resa till simskolan.
13.30-13.40 Biltur till simskolan
13.40-14.00 Inpassering, omklädning (inklusive debacle om vilket skåp vi skulle ha - storebror ville ha rött gummiband på nyckel, storasyster ville ha grönt. Mamma W bestämde att vi skulle ta skåpet närmast dörren (grönt band)), kissning och duschning. Avklädning av lillasyster och lillebror.
14.00-14.30 Simskola för storebror och storasyster. Mutfika för lillasyster, och mammashow för uttråkad lillebror.
14.30-15.00 Duschning, tvagning, påklädning (inklusive utbrott från lillasyster som ville ha på sig alla 15 hårspännena hon tagit med sig - det fick hon inte).
15.00-15.15 Hemresa
15.15-15.45 Mellanmål (för storbarnen - lillasyster åt mellanmål mellan 15.15 och 16.00)
16.00-16.15 Biltur och liten promenad till BVC.
16.15-16.40 BVC-besök (lillebror blev godkänd trots sin glömska moder). 16.20 anländer också pappa W för att lösa av mamman.
16.40-17.30 Avlämning av barn, samt resa till veckans lyxhalvtimme - sångcoachningen.
17.30-18.00 Lalalalalala

Och nu är det kväll, och jag har dessutom hunnit lära mig en ny sång, få undan det sista i köket, sortera tvätt, tagit upp tvätt, blogga (halleluja), duscha lillasyster, FB:at och dagen har på det hela taget varit bra. Och jag har faktiskt inte skällt särskilt mycket på mina barn. En mycket bra dag.

Världens bästa kompis

2009-09-23T21:31:00.005+02:00

Lillasyster fick den i julklapp när hon var två dagar gammal av fru W:s lillebror och fru. En mjuk boll med teletubbies på. Men inte nog med det. Den låter också. Om man studsar den, eller bankar lite på den. Eller bara råkar gå förbi den när den ligger på golvet. Då kan man få en liten fanfar. Bara sådär!

Sätter man sig lite tungt i soffan, kanske den utbrister i ett "yeyyyy!". Eller så får man ett gapskratt.

Den är faktiskt underbart komisk, den där teletubbiesbollen. Den förgyller liksom vardagen när man minst anar det. Eller är på humör. Den utbrister nämligen glatt i applåder även om man i mindre positiv affekt kastar den i väggen (läs "när man egentligen ville kastat något mycket hårdare").

Ibland slutar det med att jag själv gapskrattar mitt i eländet. Ibland kan applåderna få till följd att jag faktiskt kastar den där hårdare saken i alla fall.

Men rolig är den, bollen. ;-) Må den aldrig,aldrig gå sönder.

Säg att hon inte är på riktigt!

2009-09-17T11:16:00.004+02:00

Igår gick jag 20 000 steg. Drygt. Hälften av stegen gicks dessutom med bebis på magen och stor ryggsäck på ryggen. Tycker själv att det var ganska bra gjort.

Idag blir det inga 20 000 steg. Idag är det tvätt, byte i sängar och städ som gäller. För till helgen är det kalajs för lillebror. "Istället-för-dop-fest".

Idag förundras jag också över Anna Anka liksom många med mig. Säg att hon inte är på riktigt. Snälla!

Kvillrar i magen

2009-09-15T22:15:00.002+02:00

gör det varje gång jag får skriva "lillebror". Tänk att vi fick en liten lillebror denna gång! Nu har vi av alla sorter - storebror, storasyster, lillasyster och lillebror. En liten, liten lillebror.

Nackdelar med fyra ungar...

2009-09-15T22:06:00.002+02:00

Det är underbart att vi har lyckats få de fyra bästa ungarna i världen. Verkligen. Och otroligt också, jag vet. Men det har faktiskt några, om än få, nackdelar.

En har herr och fru W just börjat upptäcka. Så länge huliganerna bara var tre, var det fortfarande görligt för herr och fru W att få vara just det, och inte bara mamma och pappa W. För då kunde man fortfarande med att lämna bort hela högen till någon och kanske göra något så lyxigt som att gå på bio eller så. Mormor, farmor, syster, bror. Men fyra? Fyra kan man inte lämna bort bara sådär. De är ju så .... många. Fyra barn är plötsligt vääääldigt mycket mer än tre. Särskilt när lillebror inte är helt nöjd på kvällarna just nu (men det ändrar sig i och för sig från dag till dag).

Tur att vi har världens bästa back-up:er som ser till att vi någon gång då och då faktiskt kan få vara barnfria en stund!

Jag gör en Fylking: ÄNTLIGEN!

2009-09-15T22:00:00.002+02:00

För nu verkar det som om det faktiskt kommer att hända. Casa W kommer innan årsskiftet (och förhoppningsvis kring v 45) att ha fått ett nytt tak, nya takfönster, ny panel på gavlarna och skorstenen inplåtad *dansar runt i segerdans*. !!!!

"Få" ett nytt tak betyder i och för sig att vi runt v 45 är ett antal (ganska många) pengar fattigare, men det GÖR INGET! Så länge som vi har dragit på det här, är det bara så fantastiskt skönt att det äntligen, äntligen blir av. För nu finns det ett påskrivet avtal med en byggfirma! *dansar lite till*

Tänk att man kan bli så glad över att få göra av med hysteriska mängder pengar på något som man redan har? (Vi har ju redan tak, takfönster, gavelpanel och skorsten. Vi vet bara inte hur länge...)

Mental note to self: Om man väntar väääldigt länge med att tag i något, så kommer det ett ROT-avdrag och gör det MYCKET billigare.

(hey - vad var det för sens moral?)

Praktikaliteter

2009-09-15T21:55:00.002+02:00

Produktiv dag: 93 pizzabullar bakade, 2 middagar lagade, 2 barn simskolade, 1 barn mutfikat för att hon inte fick bada (för liten för simskola), ett hantverkaravtal i hamn (mer om det strax), en byrå avyttrad, 1 sånglektion genomförd, röjning av köket klart, 3 barn duschade, 4 barn nattade och ett internet genomletat efter något läsvärt (inte riktigt hela, men jag gav upp), en lånediskussion genomförd. Yihaaa - imorgon fixar jag menyn för helgens namngivningsfestiviteter! Skynda skynda. Inte vila.

Dr Jekyll och Mr Hyde

2009-09-14T13:32:00.002+02:00

Och idag var det Mr Hyde-storebror som var med till doktorn och röntgade sig (om det är Mr Hyde som är den snälla). Som en liten ängel, lite ängslig men mjuk och följsam. Även efteråt när vi åt lunch på café var det huuuur mysigt som helst. Nu ska vi snart hämta syrrorna på dagis. Får se om det är nån av dem som lockar fram Dr Jekyll...

He is back...

2009-09-13T21:36:00.002+02:00

... med full styrka. Den arga, frustrerade, vrålande och provocerande 5,5-åringen. Och imorgon ska han, jag och lillebror till doktorn och röntga storebrors svanskota. Ska bli intressant.

Eller inte.

Vem har tagit storebror?

2009-09-09T20:49:00.002+02:00

Dagens noteringar:

Självmant hjälpt lillasyster med skorna
Erbjöd sig att göra pappersflygplan till syrrorna utan krångel
Inget debacle vid påklädning - han BAD om mjukisbyxor (och fick det)
Helt problemfri promenad till dagis (i och för sig utan ryggsäckar, men ändå)

Reaktion vid dagishämtning:
Han kom till mig självmant, verkade genuint GLAD att se mig, och skrek inte NEEEJ en enda gång.

Jag undrar vem som har tagit storebror och vad de gjort med honom. Är det något man i så fall skulle kunna lära sig?

(När det är så här att vara mamma finns det inget bättre i hela världen. När ens barn verkar tycka om varandra och hjälper varandra och är snälla mot varandra. Jag har det så BRA!)

Ska man oroa sig?

2009-09-04T09:10:00.002+02:00

Tycker egentligen att det verkar som om medierna har lyckats skapa rätt mycket hysteri kring svininfluensan. Statistiskt sett är den inte farligare än vilken annan influensa som helst - dödligheten är inte högre. De allra flesta som får den blir inte sjukare än vid vilken influensa som helst.

MEN - de få som drabbas hårt av den är helt andra grupper än vanligt. Det är inte bara gamla, sjuka. Det är unga, till synes ganska friska personer vars lungor kollapsar och slutar funka. Och tänk om en enda av de som drabbas är mitt barn?

Vaccinera! - tänker jag då. Men - så läser jag att vaccinet kan vara rätt farligt. Innehåller kvicksilver, vilket lett till att barn under 6 månader absolut inte ska vaccineras annat än i nödfall...

Ska jag eller ska jag inte hålla barnen hemma från dagis? Jag som kan? Fast då borde jag ju i konsekvensens namn isolera dem från allt umgänge, eftersom eventuella lekkamrater förmodligen går på dagis och utsätts för smitta.

Och så kan man ju inte leva heller. Ständigt rädd för någon slags smitta, i stort sett helt isolerad. Då blir man ju en kuf.

Nu ska jag gå och hålla handhygienkurs för mina barn. Om och om och om igen.

Sångfågel - Musse Pigg...

2009-09-02T21:09:00.002+02:00

Så har fru W äntligen förverkligat en sedan länge närd dröm. Jag har varit hos en sångcoach för att se om jag kan lära mig sjunga bättre. Det är så dags när man är över trettio - men bättre sent än aldrig!

Och fast jag gick dit självmant, och verkligen VILL detta - så var det oförståeligt pinsamt att stå där och sjunga för någon som kan och som skulle "bedöma" en. Så pinsamt att jag inte riktigt förstår det. Tack och lov var hon väldigt duktig, och fick det att bli roligt. Riktigt, riktigt roligt.

Nu har jag också fått hemläxa. Jag ska öva på att sjunga och låta ungefär som Musse Pigg. Kommer ni förbi "my hood" kan ni alltså lätt lista ut var jag bor... :-)

Tji fick jag

2009-08-28T08:14:00.003+02:00

Igår kväll trodde jag på fullaste allvar att jag skulle gå upp klockan halv sex och ta en powerwalk innan herr W gick till jobbet. Moahahahaha. Men det är tanken som räknas, eller?

(Alla som lyssnat på Stefan Einhorn om att vara snäll vet hur det egentligen ligger till.)

Inrutad

2009-08-27T13:24:00.003+02:00

Tänkte att livet med bebis skulle bli lite avslappnat, soft och "ta-dagen-som-den-kommer". Visst. Det är så fullpackat att jag till och med måste ruta in promenaderna med grannen och hennes bebis. Och egentligen är det inte så himla mycket. Men det känns mycket. Jag börjar bli som min mormor. Oj vad jag häcklade henne när hon, pensionär, satt och ojade sig över hur hektisk veckan skulle bli. Hon skulle ju till doktorn på måndagen OCH till frisören på torsdagen. Ja, jösses.

Veckans fasta hållpunkter just nu är: simskola för de två äldsta, dans för storasyster, gympa för tjejerna, fotboll för storebror (jag VEEET att det är äckligt traditionellt), sjungning för mamman, träning för mamman. Och så brukar jag försöka städa på torsdagarna när storbarnen är på dagis för att vi ska kunna umgås hela familjen på helgen istället. Som den duktiga lilla hemmafru jag är. Fast jag inte vill vara just det, så gillar jag när det är någorlunda städat hemma. När man slipper grus under fötterna när man går barfota, när man kan ta i köksbordet utan att fastna i syltklet, när man kan lägga lillebror på golvet utan att först dammsuga det, när man kan börja laga mat utan att först röja köket, när man slipper gå ner i tvättstugan för att hitta sina kläder, när det luktar något godare än gamla blöjor och ingrott damm. Men det kostar på att hålla städnäsan över kanten på skurhinken ska jag säga.

Ibland är det nog tur att barnen är kloka nog att se till att mamman tar sig tid för dem också.

Mot dagis, mellanmål och storasysterdans!

Puhhh...

2009-08-25T22:30:00.001+02:00

Nu har jag spenderat alldeles för mycket tid på att göra om utseendet på den här bloggen. Nu får det vara så här. Lite roligare än innan kanske?...

pust!

2009-08-25T21:21:00.003+02:00

Nu har jag varit jätteduktig i flera dagar - jätteduktig på att INTE begåvat skrika "TYSTA!", eller "SLUTA GAPA!" till barnen. Istället har jag veherkligen försökt att gå fram till dem, se till att de uppmärksammat att jag vill prata med dem, och relativt lugnt sagt - i normal samtalston - "Nu skriker du lite för mycket igen, försök att sänka rösten lite och prata istället." Det har blivit en del gående fram och tillbaka. Idag hade jag 37 483 steg på min stegräknare.

nääää

2009-08-21T00:36:00.002+02:00

Gick och lade mig. Fick världens huvudvärk (förmodligen för att jag har ont i nacken efter att ha sovit sittandes med snorig och rosslig lillebror på magen i tre nätter). KUNDE inte somna. Tog två Panodil. Nu, efter nästan en timme, har värken lagt sig något, och jag ska försöka somna igen. Fast klockan är HALV ETT på natten. Jag som verkligen behöver min nattsömn inför morgondagen. Men att sova när någon sitter och hamrar innanför skallbenet är heeelt omöjligt. Hoppas det ger sig nu så att jag slipper ta en Eeze (kan man det när man ammar?). Jag försöker igen. Godnatt!

Beroende?

2009-08-20T23:01:00.001+02:00

Måste veeeerkligen gå och lägga mig nu. Hur kan fem minuter plötsligt ha blivit nästan en timme? En timme av min dyrbara nattsömn? Nä du bloggen, det här duger inte. Jag lämnar dig. (I alla fall för idag.)

Höstlängtan - eller bara längtan.

2009-08-20T22:43:00.003+02:00

Jag är aldrig riktigt nöjd. Eller så kan man välja att se det som att jag trivs rätt bra med omväxling. Låt oss se det så. Men i slutet av varje årstid längtar jag så jag kan dööö efter nästa. Spelar ingen roll vilken årstid det är. Nu så här i slutet av sommaren (den återupplivade) längtar jag efter krispiga höstdagar, tjocka stickade tröjor, och kall luft på näsan. Ibland kan jag till och med längta efter en mulen, regnig höstdag - bara för att man får lov att bylta på sig lite kläder och andas lite kyligare luft. Sen när oktober och november haft sin tribut och sina regniga, stormiga, inte alls så mysiga dagar, längtar jag som en galning efter riktig vinter (skitsmart att bo i Göteborg då...). Vit snö (i stan? yeah right) som gnistrar i solen en kall vinterdag, eller stora snöflingor som faller från en jämngrå himmel. Också för det att man får bylta på sig lite kläder, pulsa ut och bli kall om näsan (och fötterna och fingrarna, gubevars). Fast sen, när februari känns milslång med sina gråa dagar med iskallt spikregn (det är så vintern oftast ser ut här i Götet), då finns det få saker som lockar så mycket som den ljusgröna våren. Ljuset som kommer tillbaka kan jag längta mig tokig efter. Få känna solen värma för första gången på lääänge. Och - SLIPPA bylta på sig (och barnen) massa kläder när man ska gå ut. Övergången mellan vår och sommar är nog den minst "längtiga". Men ibland längtar jag efter att sommaren ska komma igång på riktigt - med badvarma dagar och ljumma sommarkvällar.

Det genomgående temat är är att jag ju uppebarligen inte längtar efter något som finns. I alla fall inte särskilt ofta. För de krispiga höstdagarna brukar inte precis dominera statistiken här, inte heller de snövita, soliga pulkadagarna. Våren har en tendens att regna bort, och de sommardagar som är så varma och fina att badsjön utnyttjas kan oftast räknas på handens två fingrar (inte helt sällan på ena handens fingrar). Och vad gäller hösten längtar jag också till hösten som student. Tänk så otroligt bra man hade det - cyklade genom Vasagatans guldgula allé, satt av några föreläsningar, spenderade alldeles för mycket tid på caféerna på nämnda gata, drickandes alldeles för mycket kaffe. Och så härligt det var! (Här väljer jag att förtränga den ständigt närvarande tentaångesten, eller det dåliga samvetet som satt på axeln och tjatade "du kunde ju alltid läsa lite mer, eller något alls för den delen" som inte direkt gjorde tillvaron lättare.) Och det är ju inte precis den hösten som kommer nu. Knappast heller den hösten där hela familjen W knatar ut i skogen och plockar svamp (även om det i och för sig vore trevligt). Kanske en picknick i Gunnebo, eller på något annat trevligt ställe.

Jag är inte riktigt klok. Varför kan jag inte bara stanna upp i det som är, istället för att alltid längta till nästa? Knäppo.

Och när jag tänker efter erbjuder den här hösten oanade möjligheter att i alla fall spatsera upp- och nerför Vasagatans guldgula allé, OCH sitta på caféer och dricka alldeles för mycket kaffe. Med bebis förvisso, men ändå... I alla fall mellan kl halv tio och klockan ett, för det är då storbarnen är förpassade till förskolan. Så, fint väder vill jag ha mellan dessa klockslag måndag, onsdagar och torsdagar under hösten tack. Och så gärna tisdagar och fredagar också, för då är alla huliganerna hemma och vi måste ut någon gång under dagen. Det är väl inte för mycket begärt?

leksaksinvasion

2009-08-20T12:53:00.002+02:00

Har en fundring (jo, fundring). När barnens till källaren förpassade leksaker gått dem ur minnet - kan man då med att ge bort/sälja en del av dem? VI FÅR INTE PLATS! Och mycket av leksakerna är småbarnsleksaker som de sällan lekt med. Jag tänker behålla en del till lillebror, men han kommer med största sannolikhet att vilja leka med storasyskonens leksaker ändå - precis som lillasyster. Så han behöver kanske inte ha typ 25 pedagogiska blinkande, ploppande, spelande platsleksaker från Fisher Price? Det kanske räcker med tre eller så? Annars flyttar snart mamman!!

ligger lite efter

2009-08-20T10:13:00.002+02:00

med städningen för dagen... men det är så myyysigt med en skrattande bebis i famnen. Fast sen när han börjar skrika är det ju inte så lätt att städa då heller. Svårlöst problem, det där.

god karma?

2009-08-19T18:01:00.003+02:00

Känner mig sjukt snäll. Släppte iväg mannen på motionscykeltur direkt efter middagen. Så han slapp ta disken. Fast jag hade lagat maten. Bra karma - visst? Fast han fick en extra tyngd i form av det största barnet med sig... haha.

Sommar igen

2009-08-19T15:44:00.003+02:00

Sommaren verkar ha tagit sig igen ett litet tag. Tvätten hänger ute på linan (är en sucker för soltorkad/utetorkad tvätt), de nerkissade sängkläderna är tvättade, torkade och snart tillbakalagda, sängarna bäddade, barnen hämtade, mellanmålade och Barbapappaspelade. På spisen puttrar stommen i kvällens middag. Slottsstek. Somrigt? Nä. Gott? Förhoppningsvis. Tillbehör? Ingen aning. Ska inventera kylen. Hoppas på att hitta potatis, morötter, kanske palsternacka och rotselleri att göra i ugnen. Får väl se hur det går.

Lyxdag

2009-08-19T12:37:00.002+02:00

Efter att ha stressat iväg hela morgonen har dagen varit ren mammalyx. Frukost med sovande bebis i vagnen. Läsning av beroendeframkallande blogg som jag just upptäckt (har läst ikapp drygt två års skrivande på några dagar...). Matning av bebis och fortsatt läsning av blogg med sovande bebis i famn (mmm, bebislukt). Bebis i vagga en stund, och förhoppningvis har jag reparerat den skada lillasyster orsakade genom att ha sönder storasysters törnrosadockas diadem. Nu har hon ett hemmatillverkat av äktaste pärlor och finaste smyckestråd. Vi får väl se om storasyster gillar make-overn.

Strax - lite mat i både mammas och bebis mage - sen långpromenad till dagis i solen!

Mer snabba saker

2009-08-19T10:05:00.002+02:00

... och på tal om världens snabbaste (se nedan), så har vardagslivet börjat. Jag hade ju tänkt mig lite mammalyxtid - fika med andra mammalediga, dricka kaffe på altanen med gurglig bebis i sittern (alternativt sovandes i vaggan) och sånt. Men det verkar som om jag också mest springer. Ner i tvättstugan (fan - maskinen hade inte tömt - IGEN), bädda sängar - oups, måste tvätta lite mer för någon har kissat i sängen, snyta snorig bebis, kolla så snorig bebis inte har kräkts i vagnen, göra frukostvälling och frukostgröt, ge snoriga storasyskon näsdroppar och hostmedicin, kasta i sig lite amningste medan jag sköljer ur nappflaskor och försöker tömma diskmaskinen samtidigt. Just det - sophämtningsdag - ut med soporna. Jäklar - glömde blöjpåsen i badrummet där uppe - upp och hämta den också. Spring, spring. Lillasyster har inga strumpor - jag hämtar där uppe. Maskinen är klar där nere - ner och töm och lägg i en ny. Hinner jag hänga upp den här? 5 minuter tills vi måste börja tänka på dagis. Jag chansar! Upp igen - borsta tänderna på tre som redan hunnit börja leka och inte alls är med på noterna. Bort med principerna och packar om deras ryggsäckar själv - hinner inte vänta. Lillasyster surar för att jag tagit fel strumpor - jag ber henne hämta nya själv. Hon kastar mina ratade strumpor på golvet, och jag går för att se efter var storasyster är. Hon står färdigklädd med ryggan på ryggen och väntar vi dörren. Älskade vän! Bebisen - ja, lillebror ska ju med också. Snorig och rosslig han med. Ut med vagnen, hämta lillasyster som lugnt botaniserar i sin strumplåda. Storebror är jättearg för att han måste bära sin ryggsäck hela vägen till dagis! Han vill inte! När jag säger att han ändå måste får jag mig allt! Han tar på sig sina helly hansen-handskar... OK. Han får gå till dagis i shorts, t-shirt, keps - och skidhandskar. Bara han går. Skynda, skynda, klockan tickar. Storasyster tycker det är tråkigt att vänta. Bebis i vagnen, alla barnen ut. Ojdå - lillasyster hade visst inga skor på sig. Hon vill såklart ta på dem själv. Alldeles själv. Hoppa, hoppa på trappan och vänta. Till slut är hon klar. Det tar lite extra tid eftersom hon slutar ta på sig skorna för att skälla på sin mamma och flytta lite längre in i hallen varje gång jag tittar på henne. Högst effektivt. Alla äntligen ute och dörren låst. Bebis börjar skrika i vagnen. Vill inte ha napp. Går med ett barn på varje sida av vagnen och en sur storebror en bit bakom, försöker samtidigt få lillebror att ta nappen - dubbelvikt ner i vagnen. Ser knappt var jag går. Håller på att krocka med den lilla farbrorn med rollator som så flitigt knatar förbi här flera gånger om dagen. Låter bebis skrika och manar på huligarnerna. Ner till dagis. Lillasyster hamnar på efterkälken och ska springa ikapp. Ramlar i nerförsbacke på asfalt. Blodvite uppstår och mamma har inte plåster med sig. Lova plåster på dagis (hoppas, hoppas det löser sig!). Framme på dagis - och kaos i hallen. Massor med barn och föräldrar som håller på att lämna. Trångt. Ett försöka att rationalisera och hjälpa barnen in med deras skor, får motsatt verkan när lillasyster vill göra allt själv. Som hon brukar. Äntligen på väg uppför trappan till avdelningen. Alla någorlunda glada. Stressa, stressa - lillebror sover (hör och häpna) i vagnen utanför - tänk om han vaknar och börjar gallskrika när jag är här inne? Skynda, skynda. Säger hejdå till barnen.

Och får tre jättekramar. Massor av pussar. Någon säger - "jag älskar dig mamma". Sedan rusar de alla tre in till sin kompisar. Kvar står jag med kärlek i hjärtat och undrar hur jag klarade mig så länge utan dem.

...och nu har jag promenerat en snabbrunda hem, meckat mer med tvätten, ätit frukost (halleluja), och funderar på att göra en kopp kaffe - bara till lilla mig. Bebisen sover fortfarande i vagnen, och jag borde städa toaletter och/eller ta reda på vad jag skall göra av fransyskan i kylen till middag ikväll. (Ja, nötköttsbiten alltså. Inget annat.) Men jag tror jag stannar här en stund till.

Världens snabbaste

2009-08-19T10:00:00.003+02:00

Storebror förundras mycket nuförtiden. Det är mycket jämföra, mäta och vem som är snabbast, störst, minst, finast. Och så förstås - VÄRLDENS SNABBASTE MAN! När Bolt skulle springa semi- och final på 100 meter nu i helgen. Jösses! Storebror kunde inte sluta prata om världens snabbaste man. Igår försvann han och storasyster ut i trädgården när jag höll på att lägga världens argaste (men INTE tröttaste...) lillasyster för middag. Genom fönstret hör jag honom dirigera storasyster till starter för hundrameters-loppet. Och nogsamt förklara för henne att han minsann ska vara världens snabbaste man nu. Inte Bolt. "Världens snabbaste man" heter han. Storasyster agerar starter och publik tillsammans med Barbie-Ariel-dockan. Storebror vill gärna att hon ska springa också. För han och pappa har ju pratat om det här med kill-tävlingar och tjej-tävlingar - att det skulle vara rättvist att tävla mot varandra i en sån sport som sprint. Och det är ju super! Då kan BÅDA två vara snabbast. Problemet är bara att storasyster är rätt nöjd med att starta och vara publik. Men storebror hejar på, och när hon till sist springer tjoar han åt henne: "Och hon leder, hon leder - och hon VINNER!!! Världens snabbaste!"

Och mammahjärtat ler från öra till öra och svämmar över av kärlek. Barn, mina barn, är det underbaraste som finns.

Saknad, sorg och minnen

2009-07-26T22:57:00.003+02:00

Jag har inte satt upp några bilder på min lillebror. Jag hade inga bilder uppe innan heller. Och jag har inga bilder uppe på min stora lillebror - han som fortfarande lever. Något i mig VILL inte sätta upp bilder på min lilla lillebror "bara" för att han är borta - död. Om jag hade haft mycket foton uppe på familjen innan hade det kanske varit en annan sak. Men nu hade jag inte det. Och skulle jag sätta upp bilder på folk känns det som om det vore minst lika viktigt att sätta upp bilder på de som är i livet, de som fortfarande finns här. Och om jag skulle sätta upp bilder på alla jag älskar och vill påminnas om skulle det bli ganska fullt på väggarna.

Å andra sidan skulle det kanske hjälpa att ha lite bilder framme. Kanske är det ett vettigt sätt att sörja på? Fast jag har mina sorgeknep i alla fall. Musik i allmänhet och några sånger i synnerhet är väldigt starkt. Spela "Somewhere over the rainbow" med Israel Kamakawiwo'ole så går den rakt in i hjärtat. Det är egentligen både "Somewhere over the rainbow" och "What a wonderful world" i ett slags medley. Den ville min bror skulle spelas på hans begravning. Så blev det såklart.

Den dagen han dog, satt jag bredvid honom i soffan, höll hans huvud och vätte hans mun med vatten. Syrgasapparaten brummade, annars var det alldeles tyst i lägenheten. En märklig tystnad med tanke på att vi var nästan tio personer där. Någon gång då och då hördes en snyftning eller en suck. Jag stod inte ut med att detta var det min bror skulle höra de sista timmarna i livet. Så jag sjöng för honom. Jag sjöng just dessa två sånger - för det var de som kom ut när jag öppnade munnen. Och jag hade ingen aning om att han redan hade valt ut dem.

Jag tror inte på ödet. Jag tror inte på Gud. Jag tror att när man dör är det slut. Jag tror inte det finns något liv efter detta, eller något ställe dit man kommer. Men jag är i alla fall väldigt glad att det var just de två sångerna som kändes rätt att sjunga för honom, där i soffan. Jag vet inte om han hörde mig - han var väldigt, väldigt dålig. Men jag hoppas det. Jag hoppas att han kände all den kärlek vi alla som var där hade för honom.

"Someday you wish upon a star,
wake up where the clouds are far behind you.
Where troubles melt like lemon drops,
high above the chimney tops,
that´s where you'll find me."

Min modiga lillebror. Jag älskar dig.

Resa med blandade känslor

2009-07-18T23:38:00.003+02:00

Familjen W åker i morgon hem till mormor W och L för att stanna några dagar. Det hade vi planerat att göra någon gång i sommar. Att det blir just nu är för att det är "gravsättning" av onkel W. Min lillebrors aska ska strös eller sänkas i havet på måndag. Det var så han ville ha det, och självklart är det då så det ska bli. Vi kommer att vara där tillsammans med andra människor som älskade och brydde sig om honom. Och det kommer att bli vackert. Det kommer att bli fint. Men det kommer också att bli sorgligt. Oförståeligt sorgligt. Det kommer att bli gråt-och-snor-sorgligt.

Jag skulle aldrig välja att inte vara med. Självklart ska jag vara med. Men jag ser inte bara fram emot det. Det är med blandade och motstridiga känslor jag reser imorgon. På måndag ska jag minnas och sakna min lillebror. Lite mer än en vanlig dag.

Små, små barn tar stor, stor plats

2009-07-18T23:31:00.002+02:00

Familjen W har en socialt intensiv semester. Både hemma och borta. Och när man är borta inser man hur ofantlig mycket plats en så liten människa som lillebror W tar. Inte för att den pyttelilla människan tar så mycket plats i sig. Men alla grejer! Bilstolen, babysittern, vaggan, vagnliften, vagnen i sig, blöjor, selar, extrakläder, nödmatgrejor (ersättning, kokt vatten, flaska) - det är ingen hejd på det hela. Just nu känns vårt hus alldeles för litet. Och bilen ÄR för liten. En sjusitsig familjebuss. Det är som ett stort skämt. Därför har vi nu begåvats med Thules största takbox i serien Atlantis. En resa till kommer det kanske att kännas att vi har plats med hur mycket grejer som helst. Sen kommer takboxen förmodligen också att känns lite trång. Familjen W har en tendens att fylla den plats/yta/volym som finns - nästan hur stor den än är. För finns det ändå plats kan man ju ändå...

Det är faktiskt tur att den lilla,lilla människan inte tar så mycket fysisk plats. För då hade vi nog fått ge bort honom....

om det allra allra viktigaste

2009-07-17T22:43:00.002+02:00

Efter en riktigt dålig dag, med tårar och skrik och en mamma som inte alls orkar vara vuxen och hantera konflikter som hon borde, blir skrikmamman påmind om det som är riktigt viktigt. Om att vi får vara här tillsammans. Och att det är viktigt, och bra, att vi är olika och inte precis likadana allihop. Det blir gnissligt, och det blir jobbigt, men också roligt och spännande och oväntat och underbart. Imorgon ska skrik-och-gråt-mamman vara borta. Imorgon ska bli en bättre dag. En dag där mamman och pappan och barnen faktiskt får vara tillsammans och se varandra, uppleva varandra. Även om det är en trotsig 2,5-åring, en tjurskallig 5,5-åring, en lite gnällig men mycket följsam 4-åring och en inte alltid helt nöjd liten, liten ny människa.

Jag ska sakna min lillebror, och verkligen verkligen njuta av mina fantastiska barn och världens bästa man. För de finns här och nu.

Inte idag heller

2009-07-11T12:36:00.003+02:00

Hur länge barn sover verkar inte ha något samband med när de går och lägger sig. Alls. Däremot verkar det ha ett negativt samband med när deras föräldrar gick och lade sig. Klockrent. Om barnen somnar sent, och föräldrarna också somnar lite senare än vanligt (vilket ofta hänger ihop i ett positivt samband), vaknar barnen SENAST klockan halv sju. Absolut senast. Gärna tidigare, och gärna på dåligt humör (vilket är en följd av att de sovit alldeles för lite på natten - eftersom de somnade senare än vanligt - ännu ett positivt samband). Inte den eller de timmarna senare som de somnade på kvällen. Som förälder kan man fundera på hur man ska tackla detta. Gå och lägga sig när barnen gör det? Oftast inte helt görbart. Hushållet har andra sysslor som behöver utföras, och detta göres i casa W ofta efter barnen gått och lagt sig. Tvätten tvättar inte sig själv till exempel. (Jo, det gör den faktiskt, men den hänger inte upp sig själv, eller viker ihop sig snyggt i garderoberna...) Min taktik är helt enkelt att klara sig utan så mycket sömn. Än så länge går det rätt så bra. Men hittar ni en snarkande hög någonstans i närheten av Göteborg (kanske på Maxi eller så), är det stor chans att ni har hittat mig.

Lugn och skön semester

2009-07-10T21:20:00.003+02:00

...har vi inte här hemma. Familjen W har idag varit på Liseberg (och sluppit regn) - barnen W har åkt diverse karuseller och konsumerat ofattbara mängder socker. En snabb vända hemom - och sen var storbarnen med undertecknad på utomhusteater (med lite regn, men det gjorde inget). Alldeles för sent hemma, vi fick hoppa badet idag IGEN, de har ännu inte somnat - men kanske kanske kanske sover de en halvtimme längre imorgon eller så. Fast då vaknar väl lillasyster W som inte fick följa med på teatern...

Fru W (eller som vi också kan kalla henne - "relativt-nyförlöst-och-inte-helt-nöjd-med-figuren"-fru W) tyckte tydligen att vågen var lite för snäll för henne. Hon hörde förvånat sig själv beställa en Lisebergsstrut i glasskön (3 stora kulor glass, mjukglass och chokladsås...), och blev ännu mer förvånad när hon åt upp HELA glassen. Tänker nog inte träffa vågen på några dagar. Så att vi kan fortsätta vara vänner menar jag...

Jag kunde!

2009-07-08T23:06:00.002+02:00

Och jo - jag har klarat av att både lämna och hämta på dagis, se till att bebis är någorlunda nöjd under tiden - utan att själv krevera. Rutiner har vi inga att tala om för lilleman, men det funkar faktiskt hyfsat ändå. Bara man hela tiden är inställdpå att inget blir som man har tänkt sig... Men det kan bli bra ändå.

Saknar...

2009-07-08T22:18:00.002+02:00

Lyckades igår beställa bilder till lillebror-tackkorten. Fastnade då i de gamla albumen och bilderna på datorn. När jag ser bilder på min egen lillebror - onkel W - som inte längre finns, blir saknade så tydlig och skarp. Han kommer aldrig mer att få lillayster att skratta högt. Han kommer aldrig mer att leka med barnens lera och inspirera dem till de märkligaste konstverk. Men jag är så oerhört glad att han gjorde det när han kunde. När vi kunde.

Carpe diem.

Sommar och spikes i håret

2009-07-08T22:02:00.004+02:00

Ja, det blir väl den här månadens inlägg... Skämt åsido. Antingen får jag skärpa mig, eller så får jag nog lägga ner bloggen.

Sommaren har helt enkelt tagit oss med storm. Och det har lillebror också. Fast han bara är sex veckor är det som om han alltid funnits hos oss. Det går inte att tänka sig familjen utan honom. Fast jag förundras över hur ett så litet barn kan ta så mycket plats. Hela huset är fullt av "lillebror-attiraljer". Vaggan, bilstolen, liften till vagnen, babysittern, skötbordet, filtar, kuddar och små mössor precis överallt. Och i garaget tar nu vagnparken över fullständigt. Och så mycket tvätt de genererar! Inte så stora plagg, men många varje dag går det åt. Är det inte lite kiss vid sidan av blöjan, så är det ersättning eller kräks. Eller både och. Tur att fru W har en soltorka-tvätt-fetisch - jag fullkomligt ÄLSKAR att torka tvätten utomhus.

Just den här dagen har varit ganska produktiv. Fru W har hunnit med att gå en promenad alldeles själv, fått 1,5 timmars egentid hos frisören, tvättat (se ovan), klippt gräsmattan, varit med familjen och badat, ätit glass, städat köket, badat lillebror och bakat bröd. Dessutom har jag varit en god konsument och försökt sätta mig in i takboxarnas förlovade värld. För jo - vi behöver en sån nu. Absolut. Inte ens en sjusitsig bil klarar av en sex-personers-familj med packning (se ovan för lillebror-packning). Så - takbox - here we come!

Igår fick storebror äntligen en dröm uppfylld. Han har länge pratat om att han vill ha spikes i håret (fast han kallar det taggar). Hans ömma moder inhandlade då för ändamålet lämplig hårprodukt (efter att ha konsulterat personalen i affären), och förfärdigade konstfullt spikes efter storebrors anvisningar. Systrarna ville inte vara sämre, fast de ville vara enhörningar - så de fick varsitt horn de också. Den smarta modern gjorde detta någon timme innan det var dags för bad, för att kunna tvätta bort konstverken lagom till läggdags. Detta var alltså igår. Idag, 4 schampotvättar och en diskmedelstvätt senare kan storebror fortfarande göra spikes, och syrrorna ser ut som om de inte tvättat luggen på 3 veckor.

Mental note to self - använd ALDRIG Dax Wax igen. Någonsin.

(Den trendmedvetne läsaren hade säkert kunnat upplysa mig och andra mindre kunniga om att Dax Wax förvisso är oerhört bra för att göra spikes, men helt omöjligt att tvätta bort. Det kunde i alla fall min frisör...)

Semestern har bara börjat för familjen W, och vi har massor med roligheter som väntar på oss - planerade och oplanerade. Jag hoppas kunna återkomma liiiite oftare än en gång i månaden hädanefter...

Jag är inte död - jag är fyrabarnsmorsa!

2009-06-09T12:47:00.002+02:00

Ja, han kom till slut, lillebror W. Fast det är snart två veckor sen, faktiskt. Jag trodde jag skulle hinna blogga MER när jag inte jobbade längre. Ack ack ack, så fel jag hade. Men, om det är någon som fortfarande läser här, trots den sorgligt dåliga uppdateringen, kan jag meddela att lillebror W anlände relativt punktligt (dagen innan BF), den 27/5, 3910 g tung och 51 cm lång.

Storasyskonen var hemma med mormor och faster och väntade. När herr W ringde (och sms:ade) med beskedet om lillebror sa storebror:

"Yes! Då är det tre-tre!" (tre killar och tre tjejer i familjen)

En stunde innan hade någon frågat om det var en lillebror eller lillasyster. Mellansyster W visste minsann precis hur man göra:

"Kolla där fram så ser ni."

När barnen fick se den liiillla mms:bilden i telefonen, sa storebror:

"Se, där är en liten snopp."
Faster W fick då snabbt korrigera:
"Nä, det där är faktiskt lillebrors näsa."

Hela familjen mår bra, även om jag befarar att det här med rutiner kommer att ta ett tag. Och jag bävar faktiskt lite för när jag ensam skall lyckas klara morgnarna med alla fyra (inklusive ammande bebis) OCH få de tre stora till dagis i tid... Men det löser sig. Det måste det ju göra, eller hur?

billig ny frisyr

2009-04-14T12:56:00.002+02:00

En morgon efter en mycket intensiv påskhelg. Barnen W sover fortfarande kl 07.25, trots att undertecknad duschat och röjt på övervåningen. Fru W inser stressat att vi börjar få rejält bråttom. Barnen är inte alls intresserade av att gå upp. Lillasyster W stoppar resolut nappen i munnen igen, och drar täcket över huvudet. Storebror kniper ihop ögonen och mumlar något om att sova mera. Mellansyster stapplar upp och går sömndrucket ut i badrummet utan något egentlig ärende dit. Mamma W baxar upp lillasyster, beordrar storebror och mellansyster att ta kläder, plockar kläder till lillasyster och sjasar ner hela gänget för trappan till den väntande frukosten. Välling och macka portioneras ut (under protester "jag är för trött för att äta"!). Mammatjatet vidtar, samtidigt som mamman försöker äta något slags frukost själv. Inser lite för sent att jag glömt blåsa håret. Inser samtidigt att jag egentligen alls har tid att blåsa håret. Gör en halvmesyr (som består i att sätta huvudet mellan knäna (faktiskt en bedrift när man är gravid i 3?:e veckan) och blåsa håret "upp-och-ner". Hinner inte riktigt blåsa torrt, utan måste hantera en välling och en blöjkatastrof, och sen vidtar stora smörj- och påklädningsdebaclet. Jag har precis börjat tro att lillasyster accepterat den bubbelgumsrosa outfiten som plockats fram för dagen - när hon inser att de andra fått välja själva och att hon inte fått det. Stort bryt vidtar, där mamman till slut inser att det enda sättet att komma i tid till dagis är att strunta i vad lillasyster har på sig. Sagt och gjort. Väl ute i hallen, i full diskussion om vad man måste och inte måste ha på sig till dagis inser jag - det är utflyktsdag för de båda stora barnen. Alltså skall de ha matsäck. Panikgör två matsäckar (som tack och lov är oerhört standardiserade), slänger ner ett osorterat urval av överdragsbyxor, vårjackor och tunna vantar i en påse, får ut alla till bilen och får iväg barnen till dagis. I tid, hör och häpna. Lämnar av någorlunda glada barn och sätter mig andfått i bilen, när jag inser att jag har väääldigt bråttom till dagens första möte på jobbet (eftersom jag varit förvånande oplanerad och förutseende inför påsken). Tar mig snabbt till jobbet, ringandes för att ta reda på var mötet kl 9 skall vara (hinner därför inte slänga ett öga i spegeln). Rusar (så mycket jag nu kan rusa) upp på rummet, hämtar dator och kollega och pinnar iväg till mötet. På vägen dit tittar kollegan på mig och säger - vad fräck du var i håret idag - är det nyklippt? Fru W drar generat handen genom håret och inser att jag faktiskt inte tittat mig i spegeln sen INNAN hårblåsningen. Jag har inte en aning om hur jag ser ut. Säger "tack", och se i hisspelgen att håret faktiskt inte ser så tokigt ut ändå. Håller med kollegan om att det ser rätt fräckt ut.

Dagens stressmorgon gav mig alltså en ny styling på frisyren, som dessutom är mycket enklare än den gamla. Härligt!

Barnen W resonerar

2009-03-25T10:34:00.004+01:00

Ett dödsfall i den nära familjen påverkar även de små. Storbarnen W pratar mycket om att onkel W inte finns mer för att han sjuk - inte för att han var gammal. Storebror återkommer hela tiden till att onkel W bara var 31 år - och pappa är ju 37.... Han får liksom inte riktigt ihop det. (Och vem får det?)

Vi har pratat om begravningen, och försökt förbereda dem. Jag är väldigt glad att de var med på en begravning förra året, för vissa saker sätter sig. Vid middagsbordet igår försökte pedagogiska föräldrarna W återigen förbereda dem lite. Att där kommer att stå en kista, att vi inte får titta i kistan, att mamma, pappa, mormor och alla som är där kommer att vara ledsna. Kanske till och med väldigt ledsna. Men att det inte är farligt om mamma eller pappa gråter. Mellansyster utbrister då glatt: "Jag är inte ledsen! Jag kommer INTE att gråta." Och så lite lugnande, som en försäkran till mig "Men det gör ingenting mamma." Och det är såklart att det inte gör något, älskade vän.

Storebror däremot blev lite mer fundersam. Han är inte heller ledsen ("för pappa, barn är ju bättre på att leka och ha roligt och så"), men jag tror att han känner att han borde vara det. Eller nåt åt det hållet. Och jag undrar vad som är rätt att göra med barn i sådana här lägen. Hur mycket man skall blanda in dem, och låta dem veta. Å ena sidan vill jag skydda mina barn mot allt ont i världen så länge jag bara kan. Å andra sidan vet jag att jag inte kan det särskilt länge till - och hur kan jag då rusta dem för att hantera de dåliga sidorna av världen på bästa sätt? Jag skulle vilja visa dem att det är väldigt sorgligt, ledsamt, jobbigt och "snorgråtigt" det som hänt. Men att livet går vidare, att livet SKALL gå vidare. Att det inte är farligt när livet blir jobbigt och "snorgråtigt" och det känns trasigt inuti - för man kan laga sig igen. Jag vet att man kan det. Jag vet bara inte riktigt hur.

Om vem som egentligen vann

2009-03-11T07:58:00.003+01:00

Förlorade verkligen onkel W kampen mot cancern? Man kan faktiskt fundera lite på det. Han lät den aldrig förändra honom. Han lät den aldrig dominera. Visst, han kunde inte göra allting han ville, och till slut fick den honom att sluta andas. Men han levde livet fullt ut ända in i det sista. Han var verkligen sjuk, och trött, och kunde knappt sitta upp i soffan - men orkade ändå planera för kalas med sina vänner och ville umgås med de han tyckte om (och som tyckte om honom).

Kan man mäta livskvalitet i tid? Är ett liv "sämre" bara för att det inte blev så långt? Är ett långt liv alltid bättre än ett kort? Väl använd tid (hur man nu definierar det), här och nu, känns ändå som målet. I alla fall för mig som inte tror på något liv efter detta, som tror att det faktiskt tar slut när man slutar andas och hjärtat slutar slå. Och jag vet att vi delade den tron, onkel W och jag. Han levde dessutom som han trodde, helt och fullt, hela vägen ända till slutet. Skall försöka att göra det jag också, så gott jag kan, på mitt sätt.

Tack lillebror!

Om cirklar som sluts och stunder när allting stannar upp för ett tag - och när det studsar igång igen

2009-03-09T07:17:00.004+01:00

Nu har det hänt. Onkel W finns inte längre. Fru W:s lilla lillebror (eftersom jag har två måste jag ju skilja på dem på något sätt), förlorade kampen mot den förbannade, jävla cancern. Jag fick vara där, fick hålla om. Fick badda med kalla handdukar, och hålla ett trött huvud. Jag kunde vyssja, och sjunga för honom. Och det var det tyngsta jag nånsin gjort, men jag är ändå så otroligt glad att jag var där.

Konstigt hur man kan veta att något skall hända (eller gjorde jag verkligen det), och ändå vara så oförberedd.

Vi berättade för barnen W så fort jag åkte dit, att onkel W nog inte skulle finnas så länge till. Storebror funderade lite över varför mamma och pappa var ledsna, och sa efter stund:
- Pappa, jag tror inte barn är lika ledsna som vuxna, för barn är ju bättre på att leka och ha roligt och så.

Ja, älskade storebror, barn är bättre på att leka och ha roligt, och fortsätt med det!

Barnen går runt hemma nu och pratar med oss och varandra om det här med att vara död. konstaterar lite då och då att onkel W är död, som för att pröva att använda begreppet. Barnen fick ta farväl på sjukhuset, efter att begravningsbyrån hämtat kroppen. När vi gick därifrån tittade mellansyster upp på mig och sa lite småskrattande:
- Mamma, det såg ju nästan ut som om han sov!
Småskrattande, för hon visste ju att han inte alls sov. Det var som en liten hemlis mellan oss, just där, just då.

Det är så otroligt motstridiga känslor. Å ena sidan är det hopplöst jobbigt att gå ur sängen på morgonen. Å andra sidan vore det så slösaktigt att bara ligga där och inte använda den tid jag har till något bra. Delvis för att det var så fullständigt emot onkel W:s livsfilosofi, men väldigt mycket också för att JAG inte har särskilt mycket för att ligga i en liten hög och gråta. Jag saknar, och sörjer, och minns - men jag vill också skratta och älska och faktiskt leva.

Det finns ett ganska stort lugn inuti just nu. Om man vill beskriva det negativt skulle man kanske kunna säga att det är som om någon lagt sirap på sorgen. Om man vill beskriva det positivt är det som om jag trots allt har hunnit förbereda mig på en del av känslorna, så att det nu mest är sorgen över att han faktiskt inte finns och inte kommer att försöka modernisera min musiksmak längre, att han inte kommer att föreslå några hockeyspelsturneringar i köket mer och att han inte kommer att kunna hjälpa mig när vi skall köpa ny TV som tränger fram. Sådant som jag inte velat sörja så länge han faktiskt fanns kvar.

Och det känns faktiskt OK att sörja det. Så länge det blandas med allt det andra som är livet också. Som pragmatiska storebror påminde mig om i går:
- Men mamma, du har ju en lillebror till, och det är ju ändå bra!

Tisdag och dagislämning

2009-02-18T14:27:00.002+01:00

Storebror säger nej ganska mycket just nu. Om det mesta. Och det verkar inte som om det finns något sätt att undvika bråken.
Mamma W: "Storebror - stäng av TV:n är du snäll."
Storebror: "NEEEEEEJ!" samtidigt som han kastar sig mot TV:n och försöker täcka den med sin kropp.
Mamma W (med illa undertryckt irritation i rösten): "Klockan är mycket, vi skall till dagis. Det är dags att stänga av TV:n nu och borsta tänderna."
Storebror: "NEEEEEJ! Jag stänger aldrig av TV:n. Nånsin."
Mamma W (med ilskna rörelser och en svart blick på storebror): "Då stänger jag av TV:n själv."

TV:n stängs av.
Storebror: "Men JAAAG skulle ju stänga av den! Dumma mamma!" Gråt och tandagnisslan. Illtjut och vrål och tårar som hoppar ut ur ögonen.

Mamma W (nu inte alls så behärskad längre och med alldeles för vrålig röst): "Men GÖR det då när jag ber dig första, eller andra eller TREDJE gången!!!"

Mycket pedagogiskt går jag sedan rakt in i nästa minfält, när jag ilsket kommenderar ut ungarna i hallen för påklädning. Detta efter att ha konstaterat att det är nästan 10 grader kallt, och storbarnen W skall på utflyktspromenad.
Mamma W: "Ta på er de tjocka fleecetröjorna idag, det är kallt."
Storebror: "NEEEEEJ! Jag vill ha min vanliga!" (Han är en extrem vanemänniska och av den bestämda uppfattningen av all förändring är av ondo.)

Eftersom mitt tålamod tog slut någonstans mitt i dispyten om TV:n, kanske - jag säger kanske - jag tar i lite för snabbt, när jag vrålar - "Ta på dig fleecejackan nu!!!"

Storebrors blänger på mig under lugg, och muttrar:
"Nä, jag tar aldrig på mig den tjocka fleecen. Pappa och jag har kommit överens om att jag får ha den tunna..."

Mamma W:s tålamod är nu fullständigt obefintligt (och rösten också för den delen). Jag slänger moget den tjocka fleecen på golvet, och säger argt:
"Ta på dig vad du vill, jag orkar inte bråka med dig mer om det här. Vill du frysa får du väl göra det."

Storebror får då ett fullständigt sammanbrott, och springer storgråtandes in i vardagsrummet igen och lägger sig i en hög på golvet. På frågan varför han är ledsen/arg säger han med en svart blick på sin mor:
"Du VILL att jag skall frysa. Du är elak!"

Systrarna W har vid det här laget fått på sig ALLA ytterkläder och står och svettas i hallen. Mitt kanske inte så väl övervägda budskap till storebror blir:
"Om tre minuter går vi, det du har på dig då, det är det du åker till dagis i. Bara så du vet."

Detta resulterar i ett inte helt effektivt stressande hos storebror, som panikslaget kastar sig ut i hallen och börjar slänga kläder omkring sig, alltmedan han låter som en bilmotor som inte vill starta.

Tre minuter senare är han dock fullt påklädd (i den tjocka fleecen, märk väl), och hela bännet tar sig ut till bilen (utan missöden) och spänns fast i bilstolarna. När rutorna skall skrapas (det är ju 10 grader kallt ute, minns ni?), uppstår nästa katastrof. Lillasyster W vill absolut INTE att hennes ruta skall skrapas. Jag försöker förklara att jag måste skrapa för att kunna köra. Detta accepteras inte. Bilfärden till dagis (tack och lov inte alls lång) görs under ackompanjemang av gallskrik, och mer hoppande tårar.

Framme på dagis har storebror lugnat sig såpass att han och mellansyster tar sig in i hallen utan större mankemang. Lillasyster däremot slåss som ett djur för att ta sig tillbaka in i bilen när jag väl fått ur henne. Så arg är hon att det är helt omöjligt för mig att förstå vad det är hon egentligen vill. Den pedagogiskt lagda skulle här kunnat föreslå att man lät barnet gå in i bilen och VISA vad hon vill. Mamma W är dock inte så pedagogiskt hågad vid detta tillfälle, utan väljer - till sin egen och många andras förtvivlan - att bära in ett vilt skrikande och sparkande barn på dagis. Så till den milda grad skrikande att hon faktiskt är på vippen att kräkas ett antal gånger. Skrikande och sparkande barn överlämnas till fantastisk förskolefröken (lillasyster W blänger på mig och klättrar upp i den räddande famnen - liiite som för att hämnas...), och storbarn lämnas upp på övervåningen - häpnadsväckande nog ganska lugna och fina.

Vissa morgnar är det inte så kul att vara mamma. Kanske för att man inte är så bra på det...

somliga straffas med detsamma..

2009-01-22T16:20:00.004+01:00

Ja, och just när man trodde att man ändå hade någorlunda koll på livet - då slår influensan till. I tisdags gick herr W hem från jobbet, i onsdags (på storebrors födelsedag) var herr W, storebror W och lillasyster W hemma med feber och hosta. I dag har vi alla varit hemma med mellan 39 och 40 graders feber, frossa, ont överallt och en hosta från underjorden. Vi sover i skift herr W och jag, och barnen är rätt dämpade. Lillasyster som har haft mest feber och inte sovit särskilt bra i natt tog också tillfället i akt och kräktes ner hela sig, hela mig, hela sin prinsessklänning och sin gosekanin i morse. Förmodligen för att hon hade så hög feber, men nu är alla soffor täckta av handdukar och vi har hinkar strategiskt utplacerade. Jopp hej di.

Tur att influensan är något som går över. Säger de. Jag undrar. Det känns inte alltid så. Men hoppet lever. Hell panodil och ipren!!

På återhörande när vi är tillbaka i de levandes land. Just nu befinner vi oss i något slags limbo.

Jag - en vodoodocka

2009-01-20T21:52:00.003+01:00

Graviditeter är inte fru W:s starka sida. Egentligen inte på något sätt. Jag avskyr att inte vara den som bestämmer över min egen kropp. Djupt och innerligt.

Jag tror inte att jag har haft värre graviditeter än många andra. Jag har inte mått särskilt illa med någon av de tre första, och jag har aldrig kräkts. När storebror låg i magen mådde jag egentligen ganska bra - förutom sista månaden då jag fick foglossning big time (blev faktiskt sjukskriven på deltid), och dessutom lyckades jag få enorm graviditetsklåda (främst under fötterna och i händerna). Men detta gick över rätt snart efter förlossningen. Med mellansyster hade jag i princip ingen foglossning alls, och ingen klåda heller. Däremot lyckades jag få en inflammerad gallblåsa som fick opereras akut någonstans mitt i v21. Lite läskigt, men allt gick bra. Sen fick vi vinterkräksjukan på det också, men det gick också bra. Det var (av förklarliga skäl) den smalaste graviditeten. Med lillasyster var graviditeten rätt problemfri fram till slutet, men då kom karpaltunnelsyndromet som ett brev på posten, tillsammans med leverpåverkan och graviditetsklåda. En klåda som till slut gjorde att de satte igång förlossningen dagen efter BF.

Den här gången har foglossningen satt in ordentligt, och gjorde så någon gång i v 18 ungefär. Den har inte blivit bättre sen dess. Så - på sjukgymnasts inrådan testar jag nu för första gången i mitt liv akupunktur. Första gången var idag, och om det känns lika bra efter nästa gång kanske jag börjar tro att det är nålarna som gör något, och att det inte bara beror på den fantastiska sjukgymnastikmadrassen jag fick ligga på under den halvtimme jag hade nålar i mig.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om varför det funkar - så länge det funkar (om det funkar). Huvudsaken är ju att det känns bättre. Och har det använts i 3000 år kan det inte vara helt fel. Eller?

Vådan av att vilja för mycket

2009-01-20T21:29:00.003+01:00

Inför julen såg familjen W:s liv ut ungefär så här:
Fru W:s födelsdag
Herr W:s födelsedag
Lillasyster W:s födelsdag (alla praktiskt hopknölade i december)
En trädgård full med gamla fönster och skräp från fönsterbytet (en lååång historia i sig)
Julstädning att göra
Advents- och Julpyntning att göra
Ett styck sovrum halvrivet (föräldrarna W:s sovrum)
Pepparkakshus att bygga
Glöggkalas
Julknytkalas (som vi hade glömt bort men lyckades delta i ändå)
Cocktailparty att förbereda och delta i
Julklappsplanering och inhandling - och julklappsinslagning
Ett garage fullt med återvinning (och då menar jag FULLT) att kasta
Allt det vanliga med tvätt och jobb och förkylningar och sånt där som bara dyker upp

Inget ovanligt alltså. Men ganska mycket. Och ganska tight. När föräldrarna W tog tag i julklappsplanerandet bestämde vi oss för att vara ganska diktatoriska vad gällde barnens julklappar. Allt för att hålla nere antalet, och för att försäkra oss om att den redan enorma leksaksparken inte utökades med enstaka delar från FLER serier i olika storlekar.

I sann genderanda bestämde fru W också att de riddare och älvor som skulle önskas till barnen från far- och morföräldrar skulle ges lika till alla barnen - dvs såväl son som döttrar skulle få såväl riddare som älvor. Älvor och riddare önskades eftersom fru W dessutom kommit på den lysande idén att en riddarborg i trä och en fevärld i trä var bra presenter att ge dem tillsammans. Alla tre.

Idén var lysande. Om nu inte herr W efter en närmare inspektion bestämt sig för att fevärlden var för dyr och för "lite". Den borde man ju kunna bygga minst lika bra om inte bättre själv. En lovvärd tanke. För någon som har massor av tid. Detta bekymrade dock inte herr W.

Så nu har vi en 55x55x30 (ungefär) stor riddarborg i vardagsrummet. Tillsammans med ett ca 90 cm högt älvträd. Också i vardagsrummet (eftersom det är där våra barn har sina leksaker). Ett superfint träd, mycket bättre än den fevärld vi kunde köpt. Och barnen leker mycket med det. Sovrummet är inte renoverat, och inget pepparkakshus blev bakat. Men resten är mer eller mindre avklarat. Tro´t eller ej. Jag trodde det inte innan jul.

Imorgon fyller storebror W år. På söndag skall han ha kalas för dagiskompisarna (och några av kusinerna). Eftersom vi inte gillar fritid, egentid eller att sova har vi bjudit in till en skattjakt i skogen, med tillhörande korvätning och tårta - även det i skogen. Skatten skall hittas med hjälp av pusselbitar. Konstfullt utsågade i mdf av herr W. Pusselbitarna skall sedan sättas ihop till en karta som visar var skatten ligger. Det kommer att bli jättebra. Hoppas att vi kan hålla oss vakna bara....

Programmeringsdröm

2008-11-19T21:58:00.000+01:00

Om jag kunde programmera (och kunde med att ta betalt) tror jag att jag har kommit på nästa facebook-feature/applikation:

Julfirarsynkroniseraren!

Tänk så praktiskt om man kunde bestämma vilka man ville synka sitt julfirande med, stoppa in det i en liten databas, som sedan spottade ut den optimala julhelgens resor och sociala umgänge åt en! Man skulle slippa ta massa personliga hänsyn, försöka klura ut hur de andra nog egentligen vill ha det fast de inte vågar säga det, och slippa hitta ursäkter för att inte behöva träffa nuvarande partnerns ex:s hemska mamma. Det är bara att hänvisa till facebook-planeraren!

Och så kom det sig att internet blev helt överlastat och kraschade julen 2008. Det var alltså inte millennieskiftet som blev den stora datordöden. Det var julfirarsynkroniseraren.

Det kanske är tur att jag inte kan programmera.

Gräsänka med mormorssupport

2008-11-19T21:35:00.000+01:00

Sedan i lördags har fru W varit gräsänka. Någon VD tyckte nämligen det var väldigt viktigt att herr W åkte till Kanada. Därifrån kommer han förhoppningsvis hem imorgon.

Att vara ensam med tre, i det illamåendetöcken jag lever i just nu, var inget jag längtade efter. Man kan nog säga att jag stålsatte mig rätt mycket för att klara det. Och så tar mormor W rollen som Stålmannen och räddar hela situationen. Semester mån-ons, i casa W sön em till ons em.

Så nu är tvätten tvättad, golven torkade, blommorna vattnade, ugnen städad och badrummet skrubbat. Jag har sluppit stå och hulka över matlagningen till middagen. Dessutom har jag inte behövt diska en kastrull på hela tiden, och efter barnläggning kunnat sätta mig i soffan i FULLSTÄNDIG sinnesfrid eftersom jag vet att köket är tipp-topp - precis som jag gärna vill ha det. Men inte riktigt orkar varje dag. Och inte riktigt är överens med herr W om.

Återstår bara att kurera mitt sargade flexkonto på jobbet. Det tar rätt mycket stryk när man ska fixa både lämning och hämtning varje dag. Fast det kanske inte är värt att ha FÖR mycket på flexen när man går på föräldraledighet igen...

Byta boende?

2008-11-12T11:42:00.000+01:00

När familjen W nu väntar tillökning igen, har frågan om boendet återuppstått. Inte för att varken herr eller fru W egentligen varken vill eller tycker att det borde behövas. I alla fall tycker inte fru W att det behövs. Vårt hus är uppdelat i inte mindre än 6 rum och kök, PLUS en halvinredd gillestuga. Om vi inte skulle få plats med två vuxna och fyra barn där vore det väl skrutt. Sen håller jag med om att de fem personer vi är just nu mer än väl fyller upp ytan och kvadratmetrarna. MER än väl. Och visst vore det härligt med ÄNNU mer yta. Tänker jag ibland. Om jag sen tänker på hur vi har förvaltat de ytor vi har idag funderar jag på om mer yta är svaret på problemet. Hittills har vi ju lyckats fylla alla tomma ytor med diverse. Diverse möbler (om än det mesta från olika IKEA-epoker), pappershögar, tidningshögar, leksaker, kläder i odefinierbart tvättstatus, mer leksaker, datorer, sladdar (åhhh, dessa sladdar!!) och så lite mer leksaker.

Det verkar inte troligt att mer yta skulle förändra vårt sätt att leva eller att ha grejer.

Och frågan är - OM vi skulle flytta, vart skulle vi flytta då? Det kryllar inte precis av stora hus, och vi kryllar inte precis av pengar att lägga på dem. Att bo i hus är i och för sig bra. Och roligt. Och väldigt mycket jobb. Ofta önskar jag att vi bodde i en hyresrätt. Fast inte när barnen galopperar över golvet eller gallskriker, eller bankar i golvet med ett grytlock. Då är jag himla glad över fristående villa-konceptet. Jag är mindre glad över det när man får offerten på fönsterbytet, när pannan brakar sönder eller när taket i badrummet läcker - igen. Då känns hyresrätten plötsligt himla attraktiv.

Summa summarum - vi kommer nog inte att flytta på oss i första taget. Det orkar vi inte. Tror jag.

Veckor och månader och sånt

2008-11-11T21:52:00.000+01:00

När fru W gick i väntans tider första gången var det såklart en självklarhet att hålla stenkoll på vilken vecka man var i. Hela tiden. Varje dag. Inte ens hela veckor var tillräckligt - frågade någon fick de ofta till svar att "jag har gått 16 veckor och 3 dagar". För varje ny vecka hade jag stenkoll på exakt hur stort fröet var, om det kunde eller inte kunde stänga ögonen, svälja, suga på tummen etc. Med andra barnet var det inte alls så exakt. Eller alls. I augusti fattade jag att tvåan var på väg. Storebror var då sju månader, och undertecknad hade konstaterats lida av gallsten. Hösten gick liksom åt till att förstå att mellansyster var på väg, få gallstensanfall, åka till akuten och få morfinsprutor, bli gallstensopererad och fira jul. Januari-april jobbades det, och sen kom mellansyter. ingen riktig tid att hålla koll på veckor och sånt där. Ungen kom ju när den kom ändå liksom.

Så när någon frågar mig denna gång, den fjärde, har jag inte särskilt bra koll. Fröet beräknas titta ut i slutet på maj, så det borde betyda att det är ungefär 12:e veckan vi är inne i nu (och nu erkänner jag att jag varit inne på Familjelivs sida och räknat ut det här).

Och det är är ungefär nu som illamåendet skall börja avta. SKALL avta. Hör du det magen? Om ingen annan berättat det för dig innan, så gör jag det nu. Basta.

Varför inte utöka kaoset lite till?

2008-11-11T15:35:00.000+01:00

Så tänkte herr och fru W en vacker, lugn och harmonisk dag i våras.

Under den senaste tidens mindre vackra, lugna och harmoniska dagar med gränstestande femåringar, en tvååring som protesterar så häftigt att hon skriker tills hon kräks, dagislämningar och hämtningar, jobb och leriga stövlar, fönsterbyten och av detta påkallad sovrumsrenovering och en jul som närmar sig med stormsteg har jag många gånger frågat mig hur vi egentligen tänkte när vi bestämde oss för att vi ville ha ett barn till.

Fast när vi ser syskonen W leka tillsammans, när mellansyster W omtänksamt sparar av sitt godis till lillasyster, eller när storebror otåligt försöker få tvååringen att förstå hur man spelar memory förstår jag precis hur vi tänkte.

Om jag nu bara kunde sluta må så förbålt illa och sluta vara intill utmattningens gräns trött hela tiden! Men de säger ju att de skall hända snart. För jag är INTE en sån som mår illa hela tiden. Det är jag inte. Hör du det, magen!?

En inspirationskälla

2008-11-06T17:16:00.000+01:00

Fick idag ett mycket upplyftande meddelande från en vän. Hon skrev så här om herr och fru W:

"Ni är så inspirerande som har bra jobb, är roliga att umgås med, smarta, OCH hinner med barn och hus!! Är du säker på att ni inte fått fler timmar per dygn än oss andra."

Men ju fler gånger jag läser detta, ju mer tänker jag att det kan inte handla om mig.

Jobbet har jag inget att säga om - det är ett bra jobb, roligt jobb, om än inget som räddar världen.

Roliga att umgås med - ja, om man tycker det är roligt att föra en konversation så här:
-Mmm, jag håller verkligen -- STOREBROR! SLUTA HOPPA PÅ MELLANSYSTERS BEN! - med dig... Ursäkta, skall bara byta en bajsblöja, men vad var det du sa? .... Jaja, men det tycker-- vad är det mellansyster - vill lillasyster ta din docka, men det får hon ju inte . LILLASYSTER, ta inte mellansyster docka, du får ta din egen docka! Vänta lite, jag skall bara kravla in under soffan, slåss med dammråttorna och hämta lillasysters docka som av okänd anledning flyttat dit. Men vad var det nu du sa igen?

Smarta... Det känns inte särskilt smart att inleda en argumentation med en fyraåring, och förlora den. Det känns inte särskilt smart att yttra följande saker till sina barn en lördagseftermiddag:
- "Jaså mellansyster, du vill ha apelsin. Nej, ät upp lördagsgodiset först, så får du nyttig och näringsriktig frukt sen."

Hinna med barnen - fråga barnen om de tycker det.

Hinna med huset - kan man på något enda sätt hävda att man hinner med sitt hus när man för sex år sen bestämde sig för att lägga om taket och på sex år inte ens kommit sig för att ta reda på från vilka man eventuellt skulle vilja ha in offerter?

Nä, jag har övertygat mig själv. Det kan inte vara mig hon menar. Inte på något enda sätt. Eller så är jag mycket bättre på att luras än jag trodde. Kanske skulle satsa på en karriär inom sol-och vår?

Pausad utmaning

2008-10-10T09:33:00.000+02:00

Är förresten sjukt sen med en utmaning från Loj. Den är inte glömd. Men inte heller gjord. Den kommer!!

Livstecken

2008-10-10T09:25:00.000+02:00

Nä, jag är inte död. Inte ens nästan. Men jag hinner inte blogga. Tre barn, 80% jobb, och ett hus, en trädgård, två bilar och ett minimalt socialt liv tar så gott som all tid. Fru W har dessutom mage att vilja hinna underhålla kroppen någon gång i veckan också, något som inte riktigt alltid hinns med.

Men det är alltså så det ligger till. Jag finns, lever, och har ungefär tretusen skisser på blogginlägg i huvudet som förmodligen aldrig kommer att bli skrivna. Händelser i verkliga livet har inte precis saknats - storebror är 4,5 år och störtkär vilket orsakar en hel del konflikter och känslostormar, lillasyster snart 2 år är sällsynt envis och "kan-själv" och tar sin del av kakan på ett mycket självklart sätt och mellansyster 3,5 år kämpar för att synas mellan sina två utåtagerande syskon. Till detta kan läggas sena kvällshandlingar på ICA Maxi direkt efter svettigt danspass - andra kunder - beware!, spring på stan för att leta upp restaurangen där vi hade bokat bord jag och maken, fantastiska mängder tvätt, föräldramöten på dagis, kalas och presentande och tusen och en andra saker.

Jag återkommer!

Vem vann?

2008-08-20T19:16:00.000+02:00

Konversation mellan storebror W och mormor W:

Storebror:
-Mormor, varför bor inte du och morfar ihop?

Mormor W:
- Nej, vi hade det inte så bra ihop, vi bråkade så mycket hela tiden.

Storebror - blixtsnabbt och mycket intresserat:
- Vem vann?

Fru W - trappbyggaren

2008-08-19T21:30:00.000+02:00

Efter sex år i Casa W har yttertrappan nu sorgligt regredierat till en skugga av sitt forna jag. Det började första vintern med att en liten bit under översta trappsteget frös bort och trillade av. Lite "sand" trillade också ner. År för år har sedan trappan blivit lite mer trasig och lite mindre trappa. Inte bara översta trappsteget har råkat ut för dessa ålderstecken - de har spridit sig även till de lägre nivåerna. Dessa är dessutom hårt ansatta av migrerande lavendel som verkar kunna växa i betong.

Varje gång undertecknad kommer hem och ser detta förfall tänker jag att jag måste göra något åt den. Och i söndags gjorde jag det!!!

Alldeles för sent på dagen egentligen, alldeles för sent på helgen, och med fel material visade det sig (fast det blev nog inte så tokigt ändå) - men nu kan jag ärligt säga att jag börjat på att laga trappan! Det tog ungefär två timmar allt som allt att skrapa bort enorma mängder betong-som-återgått-till-sand-stadiet, skrapa bort gammal bubblig färg och sedan blanda till och fylla i med väl (om än illa) valt husspackel. Det maken hade köpt (och gömt i garaget under en tygbit) som var avsett för trapplagning hette visst betongspackel... Men eftersom det gick åt en hel paket husfix till översta trappsteget, tror jag vi går på med betongspackel till helgen på resten. Det blir liksom ett empiriskt test av vilket material som är bäst att laga med. Inte så dumt!!?

Och tänk att jag gått och dragit på det i flera somrar - det som faktiskt inte var så svårt. Håller det något år kan jag till och med tänka mig att göra om det igen. Det var riktigt kul....

Trädgårdsstrategi

2008-07-28T00:20:00.001+02:00

Fru W gillar att ha en trädgård. Fru W gillar däremot inte att jobba så mycket med den. Lite häckklippning någon gång då och då, och ett rejält nappatag med det värsta ogräset en eller två gånger per säsong - och så gräsklippningen förstås, det är ungefär vad jag orkar med.

Men det är ju lite mysigt om det kommer något annat än gräs, ogräs och nya gullregnsplantor på de ställen där något kan växa. Så fru W har vid några tillfällen försökt plantera in nya blomsorter och fröså andra. Det går sådär. Oftat dör de - om det är av för mycket eller för lite vatten har jag ingen aning om. De kanske helt enkelt inte trivs i min trädgård, i min lerjord eller i min ganska oömma vård. Så nu har jag lagt om strategin. Kommer det upp något som är fint och som orkar överleva i min trädgård får det stå kvar (maskrosor och kirskål undantaget). Jag har oftast ingen aning om vad det är som behagar dyka upp, eller exakt var, men det blir som det blir, och nu har jag någon slags orange saker som ser ut som vallmo som kommer överallt nästan hela säsongen, en blå klockvariant som KAN vara akleja, någon som ser ut som enorma prästkragar eller margueriter, och en rosa blomma som jag tror kanske eventuellt är en malva. Förmodligen skulle andra klassa dem som ogräs, men de är rätt så fina i min trädgård. Framför allt ÄR de i min trädgår. Så de får stå kvar. Bättre de än ingenting.

Min nya trädgårdsstrategi går alltså lite i linje med Darwins "survival-of-the-fittest"-teori. Helt och hållet skulle man faktiskt kunna säga. Funkar bra för mig!

Prioriteringar

2008-07-28T00:17:00.000+02:00

Familjen W har varit på Borås djurpark. Inte idag - för en vecka sen ungefär. Inför besöket frågade vi barnen W vad de helst av allt ville se. Storebror ville se tigrar, lillasyster fattade inte konceptet, och mellansyster ville se - hästar.

Ja, hennes högsta önskan var att se hästar. Ni kan ju tänka er hennes vilda upphetsning när hon dessutom fick RIDA på en häst. Det strålande ansiktet var värt hur mycket som helst. Fråga henne idag vad som var bäst på djurparken så är det fortfarande helt utan konkurrens. Hästarna var bäst. Så det så.

Är det månne dags att sätta upp henne i kö till ridskolan?

Lön för mödan?

2008-07-24T21:17:00.000+02:00

Man skall vila på semestern, säger folk.
Det brukar fru W inte riktigt gilla. Vila ligger liksom inte för mig. Vill fixa och greja och få ordning på sånt som man inte hinner när man jobbar. De senaste dagarna (den senaste veckan om man skall vara ärlig) har tvättstugan varit förmål för denna arbetsiver. Och inte bara fru W, utan även herr W har varit högst inblandad i projektet. Vi har skrapat och murat och spacklat och slipat och tvättat och målat och målat och målat.

Idag har vi varit och (och med några små bakslag - som att vi tillexempel hade glömt att Micro inte ligger precis brevid IKEA i Kållered längre och att vi alltså inte alls kunde köpa takräcken där och att vi följaktligen inte kunde köpa bänkskivan vi tänkt för att vi inte kunde få hem den...) införskaffat inredning till tvättstugan. Det gick till slut bra.

Det som inte gått så bra idag är att vi konstaterat vad det är som missfärgat en del tvätt på sistone. Vi är nu rätt säkra på att vi lyckats tvätta en avsevärd bit färgad kartong/papp. Det gillar inte tvättmaskiner. Alls. Papper blir nämligen en kletig massa när det kommer i kontakt med vatten, och sprider sig till alla möjliga ställen i maskinen. Till exempel till MELLAN tvätttrumman och cylindern utanför. Ett utrymme som det är helt omöjligt att komma in i utan att demontera hela tvättmaskinen. Det kostar minst 2000 kronor har jag lyckats ta reda på idag. När man väl får hit en serviceperson alltså. Vilket kan ta tid. Tid är något som en trebarnsfamilj inte har när det gäller tvätt. Nu går maskinen högtemperatursprogram efter högtemperatursprogram med massor av vatten, och fru W:s miljömedvetande står och hojtar i ett hörn av samvetet. I resten av samvetet står nämligen ekonomen och tar sig för pannan och undrar vem i **** det är som lägger i tvätt i maskinen utan att kolla så att det inte är massor av papp i den... Jag kan väl bara hålla med. Hördu samvetet - jag håller med!!! En fin tvättstuga är inte riktigt helt komplett utan fungerande tvättmaskin.

Dessutom slutade vår telefon att fungera idag. Och avloppsröret till vasken i badrummet hade lossnat. Igår hade dessutom kylarvätskan till Volvon sjunkit för lågt igen.

Nästa år kanske vi skall sikta på att vila på semestern ändå?

När jag blir stor...

2008-07-11T19:26:00.000+02:00

A. Konversation mellan pappa W och mellansyster.

Mellansyster:
-Pappa, när jag blir stor skall jag föda en bebis och då får ni en lillasyster till!

Pappa W:
-Nja, det barnet blir ju inte er lillasyster. Det blir ditt barn, och så blir mamma och pappa mormor och morfar till det barnet.

Mellansyster, lite besviket: Jaha....

B. Konversation mellan pappa W och mellansyster igen.

Mellansyster:
-Pappa, farmor är din mamma, och mormor är mammas mamma.

Pappa W:
-Ja, det är alldeles riktigt. Och vad händer när du får barn, vad blir du då?

Mellansyster:
- Då blir jag mamma!

Pappa W:
- Jajamen, och när du blir mamma, vad blir din mamma då?

Mellansyster funderar ett ögonblick, och utbrister sedan glatt:
- Död!

Jaha, där ser man. Får hoppas att hon väntar lite då.

Kort uppdatering

2008-07-09T15:28:00.000+02:00

Fru W är inte död. Inte alls. Det händer bara väldigt mycket. Sen sist har fru W:
firat midsommar hemma med vänner igen
haft semester i en och en halv vecka
varit på bröllop i Nynäshamn/Öja
hälsat på vänner i Åhus
tvättat ofattbara mängder tvätt och soltorkat den
plockat ut 4 spingor ur bara barnfötter och lika många på mig själv
plockat två fästingar från storebror
cyklat till Mölnlycke med hela familjen bara för att ha gjort det
varit på stranden i Åhus
badat i "vår" sjö
varit på två av fyra trädgårdsutställningar ingående i Göteborgs lustgårdar
besökt Lavendelträdgården utanför Önnebo i Skåne
nästan blivit förkyld
såsat runt med sina barn
hastig och lustigt blivit av med storebror som stannade hos farmor och farfar i söndags (han kommer tack och lov hem idag)
BLIVIT FASTER till en underbar lilla B!!!!!!
hälsat på familjen S och lilla B både på BB och hemma
ätit jordgubbar, smultron, vinbär, rabarber och hallon från egen trägård
inte bloggat ett enda dugg
slängt oförståeliga mängder återvinning (inklusive makens gamla Illustrerad vetenskap!!)
klippt gräs många gånger
byggt en stol till storebror
tagit initiativ och fått lagat handtaget på vagnen

Just nu sitter jag och mina tjejer vid bordet och ritar och stämplar (mellansyster ritar och stämplar, lillasyster yster kladdar med en stämpeldyna så ALLT är grönt, och jag försöker blogga), och har det ganska mysigt fast det regnar ute.

I två dagar har jag försökt att hitta ett bra recept på brödpudding, och när jag äntligen hittade det idag så hade brödet hunnit mögla. Typiskt.

Nu bröt lillasyster ihop för sjuttonde gången efter middagssovningen. Oklart varför.

"Vi får nog bryta här"

Rättvisans förkämpe?

2008-06-05T11:26:00.001+02:00

Det är apsvårt att se sitt barn stå och vänta på sin tur på lekplatsen eller på lekland eller var som helst - och bli undanknuffad av lite större, helt klart "buffligare" barn som inte väntar på sin tur (och vars ***-föräldrar inte heller verkar tycka det är ett problem att deras barn "bufflar på). Förvirringen i blicken och i rörelsemönstret skär i mammans hjärta. Djupt och skoningslöst. För jag vill inte att han skall bli en buffel själv - men hur svarar jag när han frågar varför han inte får åka rutschkanan när han, helt enligt våra präktiga principer, har väntat på sin tur och de andra inte gjort det? Tyvärr är det sällan så att "den som väntar på något gott", eller "den som snällt gör, den snällt får", eller "det lönar sig i längden att dela med sig och vänta på sin tur". För det gör det inte alls alltid. Men vem vill att ens barn skall bli otrevliga typer som inte bryr sig om andra och bara tänker på sig själva? Inte jag i alla fall.

Hur tacklar jag detta som förälder? Jag försöker föregå med så gott exempel som möjligt själva, visa när vi tycker det är OK att protestera och ta för sig (och på vilket sätt!!!), och när det inte är det. Men ack vad det är svårt att låta fyraåringen vara en egen individ och ha en egen åsikt om huruvida det är eller inte är dags att gå till dagis när treåringen står i hallen och stampar och vill ut, och ett-och-ett-halvtåringen busar järnet och springer runt och vill bli jagad för att bli påklädd. Pedagogiken i en är inte på topp då. Särskilt inte efter (ännu) en natt med lite för lite sömn, ytterligare en typisk "bad-hair-day" och ett trist konstaterande att jeansen nog sitter lite för tajt igen. IGEN! Jag vet att jag borde kunna vara ett bra föredöme för mina barn trots tajta jeans och en inte helt fördelaktig frisyr. Kanske till och med lite bättre än annars. Men det är jag oftast inte.

Och som sagt - det handlar inte bara om sättet att protestera på (även om det är mycket så hemma hos oss just nu). Det handlar också om VAD man protesterar om. Om man tillexempel vill ha ALLA bilarna själv, eller hävdar att man har rätt att ta saker från någon annan för att man vill ha dem, eller retas med mellansyster för att man kan springa fortare än henne etc etc etc.

Nu blev det så mycket moral och präktighet här, så jag slutar helt tvärt. Får fortsätta en annan gång. Arbetsveckan har börjat (JA, jag är på jobbet. Igen.), och det är dags för en sista slutspurt innan semestern.

Bonushelg

2008-05-25T23:09:00.000+02:00

När man är på begravning på fredagen (och ledig från jobbet) så blir helgen plötsligt mycket mycket längre. Lördagen ägnades åt grodyngelvård (inklusive biltur 250 meter ner till sjön för att hämta några hinkar med vatten åt de stackars krakarna) promenad till den gula lekplatsen på förmiddagen med alla barnen (varför barnen W ger alla lekplatser färgkoder har jag ännu inte lurat ut - men jag jobbar på det!), eftermiddagen ägnades åt handling (pappa W och storbarnen), tvätt och lite trädgårdspyssel för mamma W och lillasyster, och så hämtade vi onkel R till middagen som bestod av grillade hamburgare ute på altanen. Mycket mer sommar än så blir det inte. Och jo - efterrätten var rabarberkaka med glass. Det är ytterligare ett sommarpoäng faktiskt.

Söndagen har varit oerhört produktiv. Storstädning på förmiddagen, sedan biltvätt och skrapning och målning av altandörren, och däremellan lite trädgårdspyssel.

Dock är hus- och trädgårdsarbete fullständigt förödande för fru W:s stegtävling. Det blir till att cykla till jobbet typ hela nästa vecka för att kompensera denna usla promenadhelg.

En hel del funderingar har det blivit denna helgen också, men de får vänta till en annan dag. Nu måste jag sova.

Godnatt.

Mer funderingar om livet och döden - och begravningar

2008-05-25T22:52:00.000+02:00

För två veckor sedan när barnen W:s g-mormor gick bort var vi ju nere och sa adjö till henne innan begravningsbyrån kom och hämtade kroppen. Det var första gången jag såg en död människa. Besöket väckte många frågor, framför allt hos storebror. Någon dag senare läste jag Madicken för storebror och mellansyster vid läggdags. Vi läste om "Jesu järnväg till himmelen" och hur synd det är om flickan som tror att hon kan åka tåg till sin mamma i himmelen, mamman som är död.

Storebror och mellansyster skrattar initierat. Man kan ju inte åka tåg till himmelen! Så tokigt!
"Nä", säger storebror "för när man är död ligger man bara på sin säng."

... ehmmm, det var tydligen dags för nästa snack. Inte så konstigt att det var hans bild av vad det är att vara död (och vem har en bättre bild - vem vet hur det är att vara död - det kanske är som att ligga på sin säng och se ut som om man sover. Vad vet jag?)

Vi pratade lite om begravningar och kyrkan och faktiskt också om kremering. Fast det tyckte mellansyster var lite otäckt - att man brinner upp.

Sedan dess har storebror sett fram emot att åka till kyrkan. Väldigt mycket har han sett fram emot att få åka till kyrkan. Jag har försökt förklara för honom att det kanske inte blir superlattjolajban, utan att man bör sitta ganska still, och inte prata för mycket och att prästen skall prata och att pappa och farmor och vi vuxna nog kommer att vara ganska ledsna. Men han längtade och längtade.

I fredags var det så dags, och i lagom tid kom vi till kyrkan. Storebror var uppspelt och förväntansfull, och hade ganska liten förståelse för förmaningar om att inte springa på kyrkogården.

Begravningen var fin och alldeles lagom (det jag var med på - lillasyster W var nämligen mindre förtjust i att vara tyst i kyrkan - det var ju så bra akustik där inne - coh så satt ju tvillingkusinerna precis bakom!, och dessutom var hon på ett särdeles dåligt humör, så mamma W sprang ut och in med lillasyster för att få vara med lite själv utan att störa HELA ceremonin alldeles). Pappa W var såklart lite ledsen (det var ju hans mormor), och storebror och mellansyster satt hos honom och var väldigt duktiga. Storebror hade dock lite svårt att hålla tillbaka inne i kyrkan.
"Varför säger prästen så?"
"Varför pratar han där framme?"
"Pappa, varför sjunger de inte sånger jag kan?"
"Varför, varför, VARFÖR häller prästen sand på kistan?"
"Får vi inte se g-mormor idag? Varför får vi inte det? Jag VILL se g-mormor."

När begravningsceremonin var över väntade vi alla utanför kyrkan på att kistan skulle lastas in i bilen och så skulle vi ta avsked när bilen körde iväg. Kyrkklockan började ringa - och det var nog det största på hela dagen för barnen W. Lillasyster ropade och pekade: "Dä, dä, dä dä!!!!" och storebror och mellansyster höll för öronen och var mycket fascinerade över att det hördes så mycket ändå.

På vägen upp till församlingshemmet hoppas jag att storebror fick svar på de flesta av sina frågor. Fast hur svarar man på "Varför pratar prästen så mycket om Gud? Vem är Gud?" när man själv inte har en aning och har mycket svårt att tro att det skulle kunna finnas en Gud eller ens något liknande? Förklara det för en fyraåring utan att sätta griller i huvudet på dem den som kan.

Så nu har vi sagt hejdå till g-mormor för sista gången, och jag hoppas (och tror) att mina barns första möte med döden blev ett bra möte. Ett lugnt och naturligt möte.

För min skull eller för barnens?

2008-05-21T07:27:00.000+02:00

I måndags informerade pappa W undertecknad om att stora barnen W skulle ha något slags spökdräkter till förskolans temaavslutning den 21/5. Alltså idag. Alltså 2, TVÅ!, dagar senare. Detta hade förmodligen inte behövt bli ett problem om man inte är fru W. Det går på något sätt aldrig att göra något enkelt. Instruktionen från förskolan var, ungefär : "Spökkläder, eller något vitt." En normal människa hade nog tänkt något i stil med:
De meddelar detta två dagar innan, "något vitt"... jag har vita t-shirts i garderoben! Det blir perfekt.

Inte så fru W. Min hjärna hör bara "spökdräkter" och spinner loss å det vildaste. "Om man tar ett lakan, och så... och så... det behöver inte bli så svårt... och inte det heller... och inte det heller..."

Det gamla uttrycket "många bäckar små" triggar inga klockor hos fru W. Just då. Fru W påbörjar tillverkningen av två stycken spökdräkter. Inser att den klassiska varianten med ett helt lakan över huvudet med två hål i inte kommer att funka, eftersom barnen W inte ser någonting. Alltså kommer dräkterna inte att användas. OK, men om vi gör hål för huvudet, och gör separata lakansbitar för huvudet som kan tas av vid panik.... Men de kommer bara att trilla av... osv osv osv osv.

Barnen W var dessutom måttligt roade av att prova dräkterna. Särskilt huvudbonaderna. Så måttligt att när fru W efter en hel eftermiddags arbete (ackompanjerat av storebror som ville köra bilbana, mellansyster som ville gå till "gula lekplatsen" och lillasyster som helt av allt ville hjälpa till med symaskinen) ville prova den tvådelade dräkten på storebror efter badet för att kunna göra hål för ögonen och se att det funkade, så kraschade storebror. Inte förvånande, men mycket irriterande. Så irriterande att jag faktiskt gav upp. Det var inget roligt längre (och hade inte varit på en bra stund). Det var faktiskt inte meningen att ge storebror skuldkänslor (fast jag insåg sedan att det var det som hände) - jag ville bara inte göra den förb-e dräkten längre när han uppenbarligen inte ville.

Fast när han insåg att det inte skulle bli någon dräkt ville han nog det.

Två frågor snurrar i huvudet på mig idag. Den ena är - hur mycket kan man kräva av en fyraåring när det gäller handlingar och konsekvenser? Hur mycket fattar han när jag säger "om du inte... så händer...." ? Hur mycket ansvar kan han ta för sina handlingar i såna här siutationer? Är det rimligt att förvänta sig att han skall förstå att han måste välja mellan att kolla på favoritfilmen i tre minuter eller att ha ett lakan över huvudet om han vill ha en spökdräkt nästa dag?

Den andra frågan är - lade jag ner tiden och arbetet med dräkterna för barnens skull eller för min egen? Var det för att jag inte ville att de skulle behöva skämmas bland sina kompisar för att de inte hade spökdräkter, eller var det för att jag inte skulle behöva skämmas bland kompisarnas föräldrar för att jag inte hade gjort dräkter?
Hade barnen skämts bland sina kompisar i lite för stora vita t-shirts, eller hade de överhuvud taget inte brytt sig? Varför skulle jag bry mig om vad de andra barnens föräldrar tycker?

Ja, frågorna många, och det är högarna på fru Ws skrivbord också. Så sluta snurra nu frågor, och ge mig arbetsro!!!

Familjen W spelar fotboll...

2008-05-09T09:05:00.002+02:00

Tag en högst ordinär 60-talsvilla. Lägg en oregelbunden, högst knölig och bristfälligt klippt gräs/mossmatta bredvid. Köp ett styck fotbollsmål på Toys`R Us och placera det på gräsmattan. Var sedan lite kreativ och konstruera ytterligare ett mål av gamla vägkoner. (Under tiden kan du lägga pannan i djupa veck och fundera på hur man kan komma på idén att köpa ETT fotbollsmål...?) Tag två strandfotbollar (dvs lätta saker i plast), varav en är halvmjuk.

En solig och härligt sommareftermiddag/kväll gjorde herr och fru W ovanstående (ja, huset och trädgården och det låg ju redan på plats - det hade andra och vi fixat tidigare) och trodde att vi skulle spela fotboll med våra barn. Så här går det till när familjen W spelar fotboll.

Mamma W, pappa W och storebror W börjar i stor stil med att dela in oss och mellansyster W i lag. Mellansyster W vill inte dela in i lag. Vi gör det i alla fall. Sen börjar vi spela.

Lillasyster W äntrar planen (oinbjuden), springer fram och tar bollen med händerna, och rymmer ut från planen, upp på altanen med den, vilt skrattandes. Bollen dumpas i den förbjudna hinken med grodyngel som står på altanen.
Storebror återbördar bollen, men bryter ihop när han känner att bollen är blöt. Mamma W tröstar, torkar bollen och sparkar ut den i spel till mellansyster W. Mellansyster W har dock tröttnat på att vänta på boll nr 1 och har gått för att hämta boll nr 2 i rabarberna. Väl där hittar hon en snigel som måste undersökas. Boll nr 1 fångas istället upp av pappa W som snyggt dribblar sig fram till målet (det är lätt att göra det när ingen försöker hindra en) och gör mål. Storebror bryter ihop igen, för pappa gjorde ju mål i STOREBRORS mål. Mamma W tröstar igen och lockar med storebror upp på plan för att försöka göra mål på pappa W. Pappa W vill gärna ha hjälp i målet, så han placerar raskt mellansyster W där, med uppgift att vara målvakt. Mamma W och storebror dribblar och passar sig fram mot pappa W och målet (det går sådär - vi har ju motstånd!) och storebror skjuter ett ganska löst skott på mål, mot sin mellansystermålvakt. Skottet går lätt in, för målvakten står med ryggen mot planen och donar med målnätet och hänger upp fiktiva polkagrisar i det. Mamma och pappa W applåderar storebrors insats, varpå mellansyster bryter ihop för att storebror gjorde mål på henne. Vi lockar då henne att försöka göra mål i storebrors mål. Hon dribblar (barfota - hon vill INTE ha på sig gymnastikskor) sig fram mot målet. Storebror får panik och springer som en galning mot målet för att agera målvakt. Mellansyster tvärstannar och säger surt:
"Gå bort! Jag vill inte ha någon målvakt!"
Storebror tjurar emot och sätter sig tungt i målet. Han tänker minsann inte gå bort. Lillasyster äntrar scenen igen (det visar sig senare att hon under tiden sysselsatt sig med sin favoritsysselsättning - grodröra) och rusar fram till storebror, brottar omkull honom och börjar dra i hans tröja, fortfarande vilt skrattandes. Storebror försöker försvara sig, alltmedan mellansyster tjurigt envisas med att hon inte alls vill ha någon målvakt, så han skall gå bort!

Mamma W och pappa W beslutar efter en snabb kik på klockan att det börjar bli dags för pyjamasning, och informerar barnen W om detta. Tokigt nog tänker vi att de ändå inte verkar tycka det är roligt. Det borde vi inte tänkt. Total härdsmälta vidtar när inget av barnen vill avsluta "fotbollsmatchen".

Trots allt tyckte de nog om det. Och mamma W älskade det!

En varm vårkväll i maj, blommande fruktträd, och världens bästa familj. Man kan inte ha det bättre.

Barnen W funderar om livet och döden

2008-05-07T10:46:00.000+02:00

Igår gick barnen W:s gamlafarmor bort. Fast vi har kallat hennet för gamlamormor (för hon blev gamlamormor först, och sen kallades hon det fast hon blev gamlafarmor också...). Eller egentligen kallade vi henne g-mormor, för hon tyckte det lät så gammalt med "gamlamormor". Och g-mormor blev verkligen gammal. Hela 95 år. Den sista tiden har det inte varit så mycket bevänt med henne, så det var ingen oväntad bortgång. Men sorglig ändå. Som det ju alltid är när folk går ur tiden.

Beskedet om g-mormor satte myror i huvudet på storebror.
"Pappa, är g-mormor död? Men inte på riktigt väl?"
"Jo, hon är död på riktigt nu."

Kort stunds funderande.

"Men pappa, var finns hon då?"
"Hon ligger i sin säng just nu, och sen skall hon begravas. Eller, kroppen ligger där i alla fall."

Lite funderande till.

"Pappa, hur ser man ut när man är död?"
"G-mormor ser nog ut som om hon sover ungefär."

Mamma W äntrade hemmet, inställd på att pappa W skulle köra själv till föräldrahemmet och ta farväl av sin mormor. Efter kort överläggning bestämde dock föräldrarna W att det nog var en bra idé att låta barnen följa med. De har trots allt träffat g-mormor - att hon plötsligt bara försvinner skulle kunna bli konstigt. Dessutom tänkte vi att det är bättre att låta framför allt storebror se, nu när han hade så många frågor. För även om det är sorgligt, så var det en helt naturlig död, en del av den cykel som vår existens är. När man blir gammal så dör man, och det är sorgligt men inget konstigt och helt naturligt. Man blir ledsen, men det måste man få vara.

Pedagogiska mamma W försökte förbereda de stora barnen lite för att de inte skulle bli rädda när vi kom ner till g-mormor.

"Jo, förstår ni, när vi kommer till g-mormor så ligger hon på sin säng och ser ut som om hon sover, men man kan inte väcka henne och hon kan inte öppna ögonen och inte prata. Den kroppen som ligger där fungerar inte längre som när man lever. "

Mellansyster W (som aldrig riktigt lyssnar)
"Varför sover g-mormor?"
"Hon ser ut som om hon sover, men det gör hon inte. Hon har dött, och då kan man inte vakna."

Storebror (med panna i djupa veck):
"Mamma, kan hon inte ens öppna ögonen om vi hjälper henne?" (talande illustrerar han genom att öppna ena ögat på sig själv med fingrarna)
Mamma W (faktist lite full i skratt):
"Jo, det kan man, men det hjälper inte för g-mormor kan i alla fall inte se med ögonen. Det kan man inte när man är död. Vi skall nog inte testa det när vi är hos g-mormor." (det var den bilden som faktiskt fick mig att le)

Besöket visade sig bli riktigt, riktigt fint och bra på alla sätt. Alla pappa W:s syskon, och nästan alla våra barn var med och vi gick tillsammans in i g-mormors rum på hemmet där hon bott de senaste åren. Hon låg så fint, klädd i sin vackraste blåa dräkt, med lila blommor i handen. Lite blek, men lugn och fridfull såg hon ut. Personalen hade tänt ett ljus. Såklart var det sorgligt, och såklart gräts det en del.

Storebror tyckte det var så konstigt att hon inte vaknade när han rörde vid hennes fot. Och inte heller när han rörde vid hennes hand. Sen pratade vi lite om varför hon var så kall om handen, och varför hon inte andades. Och det var ingen som tyckte det var konstigt, eller att barnen skulle vara tysta eller inte vara med. Det här var deras stund lika mycket som vår. Deras stund att börja förstå hur det kan vara. Och jag är så glad att den stunden var så - enkel. Ja, vi var ledsna. Ja, vi grät. Men det är OK att gråta när man är ledsen. Det är inte farligt att vara ledsen. Och när man blir tillräckligt gammal så dör man. Gärna ganska fridfullt och lugnt, i sin egen säng, precis som g-mormor. Och jag är så glad att just detta fick bli mina barns första möte med slutet på livet.

Fatta att du är en storstadsmänniska!

2008-04-28T15:28:00.000+02:00

När det går fortare att hoppa av taxin efter mindre än halva vägen, vänta på spårvagnen, åka spårvagnen NÄSTAN ända fram och gå sista biten, än att åka taxi hela vägen - då bor man, om inte i en storstad, så i alla fall i en stad med alldeles för mycket bilar!